En psykosvriden process i vår svenska folksjäl - igen

Foto: ANDREAS BARDELL
KOLUMNISTER

Minns ni när Martin Stenmarck var med i Melodifestivalen med låten ”Las Vegas”? Det var år 2005. När jag hörde den första gången, i en av delfinalerna, så tyckte jag att låten var rätt dålig. Sen gick den till final och då hörde jag den igen och tyckte att den varken var bra eller dålig - den var medel. Sen vann den hela tävlingen och jag blev lite överraskad, över att den gått så starkt. Den vann ju till exempel över Nanne Grönwalls ”Håll om mig”, som jag tyckte var bättre.

Stenmarck fick spela låten igen där i Globen och då tyckte jag väl att den var ganska okej. Sen började den spelas på radion. Jag hörde den varje dag, nästan. Låten satte sig. Efter ett par veckor tyckte jag att den var otrolig. En vecka senare tyckte jag att det var ett sanslöst mästerstycke.

Veckan därpå betraktade jag den som tre minuters pophistoria. Och när det väl var dags för den stora Eurovision-finalen så var jag övertygad. Den här låten kommer köra över allt. ­Martin Stenmarck kommer ge sig in i Eurovision som en kung och lämna tävlingen som en legend.

Låten hamnade på plats 19 av de 23 bidragen. Vi var många som satt chockade i sofforna, för detta var ju en masspsykos, vi hade ­alla glömt bort att det där i grund och botten var en skitlåt.

Jag nämner denna episod för jag kommer att tänka på den när jag nu ser Sverige spela i EM, och samma vridna psykiska process i den svenska folksjälen har nu gjort att vi efter två spelade matcher är besvikna på det här landslaget. Det är ju inte rationellt, att vara besviken.

För det vet vi ju alla, ­innerst inne, att Sveriges landslag i fotboll inte är bra. Vi har ett dåligt landslag, fyllt av dåliga spelare. Men ändå står man där inför detta mästerskap, som man gjort så många gånger förut, och känner plötsligt: Nja, Sverige är inte så dumma ändå! Sverige kan bli farliga i år! Vi har Zlatan. Vi krossade ju Wales i genrepet! Och plötsligt sitter man där i sofforna och tänker: Vi kan ju gå hela vägen i år!

Och sen blir vi alltså chockade när våra spelare agerar efter sin förmåga. ­Inte ett avslut på mål, och så vidare. Vi svenskar är så ­förlorade, förvillade att vi inte ser klart. Vi ser inte det som alla andra i resten av Europa ser: att det svenska landslaget i fotboll är ett ­riktigt rövgäng.