Identitetspolitikens sista suck är kommen

Kent Ekeroth (SD).
Kent Ekeroth (SD).Foto: Urban Andersson
KOLUMNISTER

SD:s Kent Ekeroth vill att Kriminalvården ska registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Syftet är att ”förstå samhällsutvecklingen eftersom kultur och värderingar inte försvinner bara för att någon erhållit ett medborgarskap.”

Dåvarande integrationsminister gav i uppdrag åt Mångkulturellt centrum att genomföra en kartläggning över afrofobin. Bland annat konstaterades att SCB:s ­befolkningsstatistik behöver ses över:

”En möjlig modell är befolkningsstatistiken i länder som Kanada och Storbritannien, där självidentifikation praktiseras och där kategorier kontinuerligt uppdateras i dialog med representanter från de berörda ­grupperna. /…/ Förespråka och praktisera positiv ­särbehandling i samma utsträckning som det för närvarande görs utifrån kön, exempelvis vid tjänstetillsättningar hos myndig­heter.” (DN 3/2).
Ja, det finns uppenbara skillnader ifråga om syfte, men likheterna är desto mer intressanta. Idén om att människor som har en viss hudfärg eller ett visst kön är predestinerade att agera på ett särskilt sätt på grund av sin grupptillhörighet genomsyrar bägge, varför skulle annars representation ­baserad på yttre faktorer, ­i stället för på åsikter och handlingar, upphöjas?

Identitetspolitiken, idén om att en gemensam identitet skapar gemensamma ­politiska intressen, vilar på en kollektivistisk människosyn som reducerar individen till antingen ett offer för strukturerna, eller en ständig ­representant för gruppen. I den sista kategorin ­pådyvlas individen dess­utom ansvar för att bevara gruppens särart.
Men alla i en grupp diskriminerar inte, lika lite som ­alla i en annan grupp blir diskriminerade.

Våra val, åsikter och handlingar är inte ett direkt ­resultat av vårt kön eller vår hudfärg. Att ifrågasätta identitets­politiken är inte att ifrågasätta förekomsten av rasism och diskriminering. Att ifrågasätta identitets­politiken är däremot att ifråga­sätta idén om att bara afrosvenskar kan avstå från att diskriminera afro­svenskar eller att kvinnor alltid kommer rekrytera kvinnor.

Det är att hysa tilltro till samhällets opartiskhet och saklighet, liksom till principen om att varje människa är unik och ska behandlas därefter.

Ecce homo!