Dumskallarnas sammansvärjning

KOLUMNISTER

K

ravallerna i Göteborg var dumskallarnas sammansvärjning och den kommer att gå till historien som den svenska vänsterns största självmål. För mig och många andra blev det ett definitivt farväl till den sista revolutionsromantiken.

Det ska bli intressant att få ta del av opinionsundersökningar och mätningar på partisympatier. Jag är nämligen rätt övertygad om att den samlade vänstern inklusive miljöpartiet sköt sig själva i foten - och därefter stoppade foten i mun. Oförmågan och oviljan att klart ta avstånd och rensa bråkstakarna ur demonstrationsleden försätter även etablerade politiska storheter i en situation av "guilt by association" - som kommer att återspeglas i den kommande valrörelsen.

Sålunda kommer historien snart att visa att Birger Schlaug bokstavligen pratade sitt eget parti ur riksdagen i samma ögonblick som han stod på Götaplatsen och röstfiskade med upphetsade flosk-ler om polisens övergrepp .

Gudrun Schymans välmejkade ansikte har sin osminkade motsvarighet i Ung vänsters nästan komiskt kampglade ordförande Ali Esbati, som med uttalanden "Överklassen ska rökas ut" och "Kapitalismen måste avvecklas" etablerat en nygammal retorisk standard.

Den hittills mest intressanta analysen av kravallerna stod att läsa i Göteborgs-Posten häromdan. Plogbillsaktivisten och fredsveteranen Per Herngren konstaterade i en intervju:

"Genom att släppa in de stenkastande aktivisterna i sina led fick man funktionen att legitimera våldet. Utan de andra grupperna i Göteborgsaktionen hade dessa aktivister varit isolerade, utan möjlighet att genomföra sina våldsaktioner.

Aktivisterna klappas på huvudet. I stället demoniseras polisen som de ansvariga för upptrappningen av våldet. Aktivisterna använder ryktesspridning om polisvåld som en konsekvent metod."

Skylla på medier, skylla på snuten, skylla på social marginalisering, skylla på EU:s inneboende provokation, skylla på allt, men erkänna intet.

Skyll på svagdricka, som det heter i Göteborg.

Jag tror att bilden av hundratals på barrikaderna tappert kämpande revolutionära ungdomar fungerade som en plötsligt upphetsande mental porrfilm för många av de gamla revolutionsromantikerna. Flashbacks från Paris 1968 flimrade för ögonen medan gatstenarna började hagla över kapitalismens lakejer. Nu jävlar!

Så tror jag faktiskt att det var för många. Innerst inne njöt de av att känna anarkismens adrenalin forsa fram i rödvinskloggade artärer. Så skönt att då kunna lämpa över ansvaret på snutjävlarna och "systemet".

Eller som händelserna beskrevs i anarkisternas husorgan Arbetaren:

"Prick klockan elva stormar poliskavalleriet över Götaplatsen med sina nya piskor slående urskillningslöst åt höger och väns-ter. Polisen har delat på demonstrationen, vilket fått det svarta blocket att försvara sig på ett offensivt sätt. Aktivister snor ett kravallstaket för att skydda sig mot hästarna, men överger det snart och jagar de ridande poliserna på flykten i en skur av gatsten. De första knallskotten ekar över Götaplatsen och massan jublar."

Personligen delar jag en mycket stor del av de farhågor och den välgrundade kritik som är stommen i den seriösa vänsterns argumentation. Jag tycker också att det demokratiska underskottet i EU är slående, närmast provokativt. Jag tycker också att världen redan har alla de McDonaldsrestauranger som behövs. Jag tycker också att Schengenavtalet innebär orimligt höga murar runt Europa. Jag kan också se den toksnabba globaliseringens risker och avigsidor. Jag håller med om mycket.

Men det är många år sedan - långt innan Berlinmuren - som jag slutade tro på sagorna om revolutionen, gatans parlament och blablabla.

Däremot fortsätter jag att tro på människors lika värde, frihet, jämlikhet och demokrati. Värden som jag trodde att vänstern handlade om. Det gör den inte - åtminstone inte som den manifesterades i Göteborg. Kravallerna i min hemstad har gjort det mycket lättare att klart och tydligt säga: Ja till EU, ja till marknadsekonomi, heja humanismen och sist men inte minst: Tack till polisen! Glad midsommar alla vettiga människor!