Vi har skitat ner vårt en gång så rena land

Det fanns en tid när utlänningar på besök i Sverige nästan undantagslöst imponerades av hur rent det var i vårt land. ”It’s so beautiful, and so clean!” utropade dom.

För unga läsare kanske detta är svårt att tro, men så var det faktiskt. Svenskarnas förmåga att hålla rent i sin gemensamma miljö bidrog starkt till besökarnas bild av vårt idylliska lilla kungarike. Avsaknaden av skräp var slående, åtminstone i kontrast till de närmast förslummade länderna i Sydeuropa (nuvarande EU?).

Ja, det var då det. Idag är det i princip tvärtom. Medan spanjorer, italienare, fransmän och greker blivit radikalt mycket bättre på att hålla rent på sina gator och torg har vi svenskar gått i rakt motsatt riktning. Godispapper, tomflaskor, läskburkar och andra slaggprodukter kantar vår väg vart vi än går. Och grus, grus, grus till förbannelse.

Under de senaste två åren har jag haft förmånen att få besöka både Danmark, Spanien, Frankrike, Tyskland, Italien, USA och Luxemburg. I storstäder, småstäder, på landsbygd och längs vägarna är intrycket detsamma; dessa länder är på intet sätt värre än Sverige när det gäller vanlig nedskräpning. Tvärtom, i många fall överlägsna.

Men sopa gator kan dom.

Det kan inte vi. Längre.

När jag var liten (samtida med Bockstensmannen) var gatsoparen en naturlig del i gatubilden och en respekterad yrkesmänniska, om än inte akademiskt skolad. Gatsoparen på sextiotalet höll efter och sopade upp. Det var inget attraktivt jobb, men det var uppskattat.

Sedan hände något. Närvaron av gatsopare var ett alltför påtagligt bevis för det ojämlika samhället. Sådana sysslor var ovärdiga ett värdigt land. Eller nåt i den stilen (detta är min tolkning). Så gatsoparen rationaliserades bort och ersattes av en mekaniserad division högljudda fordon som svepte fram med förment effektiva borstar. Fordonen framfördes av uniformerad personal med ändamålsenlig arbetsklädsel och reflexband från topp till tå. Den moderne renhållningsarbetaren.

Det var väl bra. Så behövde vi inte längre tänka på det. Alla som tidigare tvingats ta ansvar för renhållning kunde nu slappna av. Renhållningsverkens effektiva och ergonomiskt säkerställda maskiner tar nu hand om det värsta, men i hörnen ligger skräpet kvar. Ingen krattar gräsplättarna, ingen sopar upp det sista.

Det brukade finnas något som hette Operation Dagsverke, där hela skolor kommenderades ut för att vårstäda i diken och parker. Det brukade finnas något som hette Håll Sverige Rent, en kampanjorganisation med syfte att inspirera till medborgerlig delaktighet. Det brukade finnas ryggmärgsreflexer och fundamentala värderingar som gjorde att vi sökte efter papperskorgen när glasspapperet skulle slängas. Det brukade finnas papperskorgar.

Nu finns det bara maskiner. Jag kan inte erinra mig när jag senast såg en levande gatsopare. Åtminstone inte i Sverige.

Avsaknaden av handfast gatsopande är den ena sidan av problemet, men det vore möjligt att åtgärda. Den andra är svårare eftersom den handlar om en nationell genomklappning på det moraliska planet. Vi tycks ha tappat intresset för att hålla Sverige rent. Det som var självklart i går är inte självklart idag.

Jämfört med t ex lösdrivande livsfarliga psykfall, mobbning, rasism eller ens fastighetsskatten är detta givetvis ingen stor fråga. Men den är ledsam, eftersom den svenska nedskräpningen är så påtaglig – inte minst i dessa dagar när vädret är på vår sida och tillvaron borde vara som vackrast. Våren skulle kunna vara ännu bättre.