Rädsla är nyckeln till glupskhets- kulturen

KOLUMNISTER

Det finns en man här på högfjällshotellet som varje kväll attackerar middagsbuffén med en frenesi som antyder att det kan vara hans sista måltid.

Han knuffar sig före små barn, sträcker sig över andra gäster och lastar tallriken full gång på gång. Men han äter aldrig upp.

Befinner mig på "guttetur" i Norge med trettonårige sonen. För första gången är det bara han och jag på semester. Det är lugnt och stillsamt. Han lär sig åka skidor, jag jobbar mig närmare hans själ. Röda om kinderna återvänder vi till hotellet på eftermiddagen. Där är danskar, engelsmän, några svenskar och norrmän samt en polack som imiterar Elton John på partysynt. Alla möts vi runt den dignande buffén för att återerövra förbrända kalorier.

Efter maten dricker vi kaffe och ser på storbildsteve i en luguber källarbar. Norska televisionen sänder direkt från Salt Lake City dygnet runt, vad det verkar. Norrmännen tar medalj på medalj, och dom vrålar åt minsta curlingsten som glider fram. Som svensk har man inte mycket att stila sig med. Den ende som tagit guld hittills är Percy.

Vi bor på helpension. Det innebär att maten ingår i priset. Kvällens buffébord är vad som brukar kallas dignande. Inte mycket fattas. Nu har jag suttit i fyra kvällar och studerat olika stilar och beteenden runt buffén.

Den desperat glufsande dominerar fortfarande, även om allt fler gäster agerar avmätt och selektivt.

Det finns uppenbart en kultur - eller om det är en instinkt - där människor tar mer än dom behöver eller rimligen kan äta upp. Varvet runt smörgåsbordet blir som en tävling, där alla vinner och triumferande sätter sig till bords med en överlastad tallrik, hopslängd helt utan urskillning. Blandad mat så mycket handleden kan hantera.

Att man fyllt tallriken betyder inte att man tänker äta upp allting. Snarare har man komponerat ett eget litet smörgåsbord, där man smakar och vrakar.

Sedan skjuter man ut tallriken mot bordskanten som en signal åt personalen.

Färdig.

Jag saknar torsk. Inte bara på middagsbuffén, utan på ett djupare plan. Bristen på torsk gör mig vemodig och nostalgisk. När jag var ung kunde vi sitta i en eka i Älgöfjorden och pilka upp torsk på torsk på torsk. Man kände alltid att det var torsk på kroken. Tung och orörlig, helt utan kampvilja. När den drogs över relingen såg den alltid lite dum ut, med stora dimmiga ögon och det där löjliga hakskägget. Men så god den var! Minns ni?

Kokt torsk med potatis, skirat smör och riven pepparrot. Fortfarande kulinariskt obesegrad, om än glupskt utfiskad.

Mannen runt vårt smörgåsbord är dansk, stackarn. Ännu efter fyra kvällar är han lika tragikomisk i sin gargantuanska iver att roffa åt sig allt han kan nå. Särskilt engelsmännen betraktar honom på sitt typiskt väluppfostrade och lätt ironiska sätt.

Vi utbyter menande blickar.

Han är dock inte ensam, även om han är tydligast. Det finns en glupskhetskultur som leder till den sortens beteende. Ställd inför ett överflöd med möjligheten att ta så mycket man vill försöker man ta allt. Kan man få 900 miljoner så varför inte?

Eftersom vi är på semester och allt är lugnt har jag ägnat fyra kvällar åt att smälta maten med ett glas zinfandel och funderat på glupskhetskulturen, så som den yttrar sig runt smörgåsbord och styrelsebord. Min slutsats är att det handlar om rädsla. Fruktan är nyckeln. En permanent skräck som endast kan hållas i schack genom nya erövringar.

Tillbaka till Älgöfjorden. Det var en sagolik kväll i början av 70-talet. Janne och jag och morfar satt där på spegelblankt hav och bara håvade upp den ena torsken efter den andra. Men vi tog inte mer än vi behövde.

Det nöjet kommer min trettonåring aldrig att få uppleva. Torsken är slut, och den som finns kvar har bara Percy och några till råd att köpa.

Nästa gång vanligt folk kan äta torsk är den börsnoterad. Torskodling är nämligen framtidens business, och i går invigdes världens största torskodlingsanläggning, Cod Culture Norway, utanför Bergen. 20 miljoner torskar om året ska tillverkas där.

Visst låter det gott?