Flickor som äter tvål borde vara en valfråga

KOLUMNISTER

Vad är det som får en fjortonårig flicka att sätta sig i en stinkande bajamaja på Göteborgskalaset och äta flytande tvål?

Det känns som en betydligt viktigare politisk fråga än huruvida hon ska vårdas på ett offentligt eller privat sjukhus, om hon ska ha eget rum på långvården eller om hennes egna barn i framtiden ska gå i dagisgrupper med 18 eller 23 barn.

Faktum är att ungdomars liv och villkor inte ens finns på den politiska agendan. Det är ingen valfråga, men det borde det vara nu när fjortonåriga flickor börjat äta tvål för att dom har hört talas om att den innehåller ett ämne som heter gammabutyrolacton som funkar ungefär lika "bra" som GHB.

Jag menar:

1. Vad är det för vanvettig berusningskultur som råder i det här landet, hur har den uppstått och varför tillåter vi den att fortsätta?

2. Varför fortsätter ungdomar att vara så förbannat nedprioriterade trots att de flesta aktiva politiker är tonårsföräldrar?

3. Vilken blir nästa drog som vi vuxna inte ens kan föreställa oss?

Jag har inga svar. Men jag har tonårsbarn och det är klart att man blir bekymrad. Hon åt tvål. Vad ska han stoppa i sig? Hur länge dröjer det innan han kommer hem aspackad - eller innan vi blir uppringda från akuten mitt i natten? Och vad fan gör man om ens barn börjar äta tvål för att hänga med i drogvalsen?

Jag vet ingenting. Jo, jag vet att författarinnan Sara Kadefors skrev en fruktansvärt bra debattartikel i Göteborgs-Posten samma dag som tidningen rapporterade om tvålflickan:

"Hur kan ointresset och den rena cynismen gå så långt att deprimerade ungdomar ska behöva vänta två år innan de får psykologhjälp av samhället?

Hur kan man i vissa områden på allvar lägga ner all verksamhet som över huvud taget bedrivs för unga? Hur kan man lova och lova och lova att något ska ske, men i stället för ett Ungdomens hus öppna ett casino?"

Det sistnämnda var just vad som hände i landets andra stad. Det är det enskilt största sveket mot Göteborgs unga invånare i modern tid.

Men vi har Göteborgskalaset. Där är det klackarna i natthimlen så det står härliga till. Ölen flödar och maten osar. Folkligt, festligt, sketfullt. Knö dig in, för här är änna nåt på gång. Som det heter i Götet.

Klart kidsen vill vara med, men öl får dom inte köpa och till slut äter dom tvål eftersom det är en svensk merit att vara packad, skit samma på vad.

Kalaset är ett ständigt diskussionsämne. Motståndarna fokuserar på festens baksida, med rån, misshandel, våldtäkter och annat elände.

Kända lokalpolitiker kräver nedläggning, men de flesta göteborgare tycks sympatisera med kalaset, och jag är en av dem. Alla skattepengar kan inte gå till vård, skola, omsorg. Vi måste ha kul också.

Problemet är bara att när den sista spyan spolats bort så är festen över. På måndag börjar skolan igen och snart är det höst för kanske hundratusen tonåringar som faktiskt inte har så mycket att tacka dagens politiker för.

En fjortonårig flicka vårdas på sjukhus efter att ha försökt berusa sig genom att äta tvål inne på en bajamaja. Är det inte det ena så är det det andra. Gas från cigaretttändare. Blomfrön från Hammenhög. Thinner. GHB. Om någon upptäcker att man kan bli drogad av att äta hundskit så gör dom snart det också. Jakten på ungdomens rus har inga kreativa begränsningar. Tänk om all den skaparkraften och uppfinningsrikedomen i stället kunde få ett nyktert utlopp.

Det är inte Göteborgskalasets fel att vuxna göteborgare bär sig åt som svin medan juniorerna rånar varandra och äter tvål. Inte heller är Ungdomens hus den allena saliggörande lösningen. Men tonåren är för många en helvetisk tid, ett traumatiskt nyckelhål som man måste dra sig igenom medan kroppen skriker av växtvärk och hjärnan kokar av osäkra tankar.

Det är ett tillstånd som måste mildras och underlättas av alla oss som tagit oss igenom nyckelhålet. Särskilt av dem som har makten.

Avslutningsvis: en fjortonårig flicka vårdas på sjukhus efter att ha försökt berusa sig genom att äta tvål inne på en bajamaja. Jag repeterar: genom att äta tvål inne på en bajamaja. Fattar ni?

Anders Westgårdh