Vad är vitsen med skruvar i pungen?

KOLUMNISTER

Får en liten medelålders farbror fråga vad som är så inihelvete häftigt med att ha halva kroppen perforerad av järnskrot och den andra halvan täckt av tatueringar? Personligen skulle jag hellre låta mig märkas med brännjärn.

Men så är jag en mes också.

Kommer ni ihåg "Den illustrerade mannen"? Det var en gans-ka kymig novell av Roald Dahl (även kallad skräckmästaren) som ingick i svenskundervisningen fordomdags. Jag minns ingenting av boken, mer än att den handlade om en ruskig typ som var tatuerad över hela kroppen.

Då var det något oerhört. I dag skulle han kunna ströva runt på vilken familjecamping som helst utan att väcka uppseende. Och det är just vad han gör. En mer eller mindre grotesk tatuering är numera standard på många svenska kroppar. Vi är det illustrerade folket. I dag såg jag en kvinna i min egen ålder. På avstånd såg hon helt normal ut. Hon hade kjol och ett rosa linne. Gick på stan och kanske shoppade. Helt normal.

Men plötsligt fällde en jättelik hök ut sina vingar över hennes vänstra överarm och flaxade i takt med gäddhänget. Sen försvann hon in på Åhlens.

Höken följde med.

Och jag stod där stum och tänkte: Varför? Kanske inte så mycket varför just hon låtit en stor rovfågel bygga bo i hennes armhåla, utan snarare: Varför ska alla plötsligt vara tatuerade?

Medelålders kvinnor är alltså inga undantag, men främst är det vår lättpåverkade ungdom som förstör sin nyss acnefria hy med stora fula blaffor av bläck och kemi. Det normala bland oss andra är att skaka lite medlidande på huvudet och tycka synd om dem för att det blir så jobbigt när det inte är kul längre.

Det gör inte jag. Jag tycker det är rätt åt dem om dom inte får jobb för att dom har gröna ormar ringlande runt halsen eller marijuanablad på knogarna. Det är nämligen så som deras oerhörda tuffhet sätts på prov: att de får stå sitt kast. Rätt många arbetsgivare betraktar piercing som en första IQ-test, och kom inte dragande med diskrimineringsombudsmannen för då

osäkrar jag min häftpistol.

Historiskt tillhör tatueringen två personalkategorier, nämligen sjömännen och brottslingarna. Gamla tiders sjömän

mönstrade av med en kurvig blondin på armen eller över bröstkorgen. På kåken satt hårdingarna med dödskallar, dolkar och andra smakfulla motiv över sina härjade kroppar, och de romantiska luffarna gjorde sina säregna prickar i tumvecket.

Men nu är tatueringen var mans egendom. Gå in på banken och se hur killen bakom disken minsann har en drake som sticker fram där skjortärmen tar slut.

Se hur hela Ica-kassörskan står i lågor. Eldsflammor över halsen, som nån sjuk sjukdom.

I mitt liv har jag egentligen bara sett en enda begåvad tatuering. Den sitter på vänster biceps på en begåvad kille som kallas Macke, och lyder kort och gott: MAMMA. Det är tatueringen som cyklar i cirkel på en enhjuling och räcker ut tungan åt alla andra tatueringar.

Tatueringsvågen ingår i en egendomlig brottslingsestetik som vi skådat inom mode och trend i ganska många år nu. Tanken är att man ska se kriminell och farlig ut fastän man lånade pengar av mamma och nästan grät när nålen började surra. Är du inte tatuerad så finns du inte. Åtminstone är du en mes.

Piercing går visserligen lätt att ta bort men är egentligen ännu mer rubbat än tatuering. Vad är det för vits med att se ut som ett måndagsexemplar från Frankenstein-fabriken? Stora skruvar rakt in i huvudet, genom tungan, i naveln, bakom pungen, genom mjälten, ut i rectum. Vad är vitsen?

Jo, vitsen är att man vill "uttrycka sin personlighet". Man vill "make a statement, typ". Man vill skilja ut sig från mängden. Man vill visa att man inte är som alla andra.

Tatuering. Så originellt. Piercing. Wow, en stark personlighet. Typ.

Okej, grabben - så du vill markera din egenart och ge ett intryck och få omvärlden att haja och liksom make a statement, typ?

Varför då inte prova en helt ny grej: Säg något begåvat som börjar i din hjärna och kommer ut genom munnen. Men ta först bort järnskrotet ur tungan så du kan prata rent.

Anders Westgårdh