Mobiltelefonerna får oss att köra som idioter

KOLUMNISTER

Vid ett rödljus satt jag och väntade på att det skulle slå om. I filen bredvid satt en snubbe i en alldeles för vass BMW (för hans utseende, alltså). Han gjorde en ettrig rörelse med gasfoten. Jaså, det är den melodin, tänkte jag och laddade för duell.

Två idioter vid ett rödljus. Livsfarligt redan det. Han höll blicken fixerad vid rödljuset. Jag höll blicken fixerad vid rödljuset. Born to be wild. Vi väntade på signalen.

När den kom ställde jag mig på gasen och körde rakt ut i den mötande trafiken som hälsade mig med ilskna tut och tvärnitar.

Killen i BMW:n stod lugnt kvar och väntade på grönt ljus. Sedan körde han utan större brådska förbi det kaos som jag hade skapat. Jag satt med dunkande hjärta bakom ratten. I fickan pep det från mobiltelefonen. Signalen som jag trodde var ett trafikljus.

Alltså: när telefonen ringde tryckte jag på gasen. Nästa gång kommer jag förmodligen att svara "hallå" när trafikljusen slår om. I bästa fall blir det så. I sämsta fall ställer jag till med en riktig olycka.

Sverige är ett av några få länder i Europa där det fortfarande är tillåtet att prata i mobil och köra bil samtidigt. De flesta andra länder har gjort den korrekta bedömningen att telefoni och trafik inte är ett idealiskt sätt att öka trafiksäkerheten. Förbudslagarna är olika i olika länder, men knappt någonstans är det så liberalt som i Sverige.

Den lilla anekdoten här ovan är bara en i mängden. Jag skulle kunna fylla flera sådana här spalter med berättelser om när jag varit nära att krocka, köra av vägen, köra över folk och så vidare i samband med mobiltelefoni.

Och jag är inte den enda. Häromdan åkte jag med en tjej som sms:ade så till den grad att hon plötsligt tvingades växla med vänster hand.

Det finns forskare som påstår att det inte är telefonen som sådan utan det mänskliga samtalet som är boven i dramat. Det är ju nonsens. Då hade vi ju kört ihjäl oss för längesen. Det farliga består självklart i att rota i handväskan, gräva i fickan, trycka tio knappar i följd utan att släppa displayen med blicken, styra bilen med en hand och försöka stoppa in en hörsnäcka i örat samtidigt som man sänker ljudet på stereon.

I det här avlånga landet finns det vägar så raka och breda att man skulle kunna hantera både en fax, en tv och en bärbar dator utan att ta nämnvärda risker (tekniken finns ju för att installera ett mindre kontor i bilen). Det finns också vägsträckor som är så brutalt tråkiga att man bara måste prata i telefon för att hålla sig vaken.

Men i städerna är det andra bud. Där är trafiksituationen oftast så krävande att man faktiskt inte borde hålla på med en mobiltelefon samtidigt som man kör bil. Nu är det emellertid så att vi på rekordkort tid utvecklat ett exempellöst beroende av mobilen. Vi ska vara nåbara överallt, annars mår vi inte bra. Därför blir det nog svårt att lagstifta. Återstår personligt omdöme.

Och det brukar ju aldrig vara något problem i trafiken ...

Anders Westgårdh