På SR härskar enfalden när musiken ska väljas

KOLUMNISTER

Hundra år av svensk historia är utraderad på uppdrag av den högsta ledningen för ett statligt företag. Det handlar om Sveriges Radio, som inte längre är Sveriges radio. Det är något annat lands radio.

Hur mycket jag än älskar The Streets, Missy Elliott eller Calexico så kommer det alltid en dag då man vaknar med glädje och inser att det äntligen är vår. Den dagen kommer varje år vid den här tiden. Då vill jag höra ”Öppna ditt fönster och släpp in lite sol” med Gösta Jonsson. Inte för att den är en milstolpe i musikhistorien, men för att den är en trevlig trudelutt som får vårkänslorna att spritta lite extra.

Jag vill stå i köket med en kopp kaffe i handen, titta ut och lyssna på Gösta Jonsson. Jag vill måla hela världen lilla mamma.

Men det får jag inte.

Inte heller får jag någonsin höra Kalle Grönstedt, Fridolf Rhudin, Sigge Fürst, Ulla Billquist, Martin Ljung, Evert Taube, Carl Jularbo

eller den sjungande bonden Bertil Boo med ”Sången om Warszawa”.

Med en enkel tulipan. Nej. Den flickan ska bära mitt efternamn. Nej. Dessa och hundratusentals andra svenska skivinspelningar från praktiskt taget hela nittonhundratalet är bannlysta av de skitnödiga, konkurrensutsatta, trendkänsliga åldersfascisterna i Sveriges Radios ledning.

Likt indianerna är denna omfattande del av svenskt kulturarv sammanföst i ett litet snävt reservat som mäter hela 57 minuter per vecka. Det heter ”Da Capo” och sänds i P 4. Det är säkert bra men jag vill inte sitta klockan 19.03–20.00 på lördagar och lyssna på en musikalisk frimärkssamling. Då vill jag dricka drinkar, och sen vill jag dansa till Otis Redding eller Beenie Man.

Andra dagar däremot vill jag trycka på en knapp och bli överraskad. Eldarevalsen, kanske?

Men nä. Sveriges Radio är USA:s, Englands och värsta Stockholms radio. Därför är dragspelet dött, och Harry Brandelius har aldrig funnits. ”Got to get” med Leila K är det närmaste gammal svensk musik man kan komma. Om denna systematiska utrotning gällde till exempel litteratur skulle den aldrig kunna fortgå.

Bortsett från att radions musikpolitik är direkt oförskämd mot mer än halva befolkningen (vi som redan kunde gå när ABBA vann i Brighton), så är det förbannat trist att enfald har ersatt mångfald. För oss som är seriöst intresserade av musik är det ett fattigdomsbevis av stora mått. Det världsberömda radioarkivet ligger för fäfot för att nån fåntratt fått för sig att SR måste tävla med de kommersiella radiostationerna – på deras villkor.

När man i stället kunde vända historien till en konkurrensfördel. Kasta ut den där löjliga datorn som ”väljer låtar”, och ge radions skickliga musikproducenter fria händer att mixa melodiradio på ett sant eklektiskt sätt. Från Fred Winter till Dizzy Gillespie till Edith Piaf till Povel Ramel till Cardigans till Gärdebylåten till Tennessee Ernie Ford till Lars Winnerbäck.

Så ska det låta!