Drönare borde få stryk istället för lön

KOLUMNISTER

Utan ett ja till EMU klarar vi inte sysselsättning och välfärd i Sverige. Så absurt formulerade sig Göran Persson när han inledde kampanjen mot de obstinata ministrar som hotar hans egen kampanj för ja till EMU.

Det absurda består i själva nivån på skrämselpropagandan. Vi måste säga ja annars blir alla arbetslösa och dör i fattigstugor utan hjälp. Som om ett unisont ja kunde garantera en lycklig ålderdom i ett land med full sysselsättning. Som om fungerande vårdapparat inte hade mer att göra med tyngden i lönekuvertet än med färgen (och namnet) på pengarna.

Att klara sysselsättning och välfärd i Sverige handlar inte om vi betalar med euro eller riksdaler. Problemet är att vi inte betalar.

Ta den pågående kommunalstrejken. Vad är det dom blivit erbjudna? Tre procent? Vad är det på en lön som mer liknar en rabattkupong än en ersättning för ett viktigt och samhällsnyttigt arbete?

Om jag har förstått saken rätt så måste de framförhandlade kronorna villkorslöst smetas ut jämnt över hela kollektivområdet, för så ska det gå till i Sverige. Därför kan sjuksköterskor inte få högre lönelyft än parkeringsvakter, barnskötare inte mer än sophämtare. Rätt ska va rätt och det avgörs av specialister på facklig förhandling.

Länspolismästaren i Stockholm gav sina styrkor ett lönelyft på sex procent utan att först be rikspolischefen om lov. Han fick sparken igår.

Polislönerna i den stökiga miljonstaden Stockholm får inte bli vägledande när sparkstöttingkonstapeln i Hoting ska ha sin årliga dusör framförhandlad av polisfacket. Alla poliser ska tjäna lika lite, annars är det inte svenskt och rättvist.

I mina svartblåaste stunder fantiserar jag om en lönebildning som tar konkret avstamp i begrepp som samhällsnytta och duglighet. Alltså att folk skulle få lön efter vad dom uträttar och vad dom tillför samhället som helhet. Det skulle innebära en upprättelse för kämpande vårdpersonal, och en bakläxa åt lättingar som bara surfar med på kollektivavtalen.

Alla som varit ute i arbetslivet mer än en kvart vet att det finns mängder av drönare som skulle ha stryk snarare än lön. Samtidigt finns det människor som borde bäras i gullstol för allt dom uträttar utan att gnälla.

Ta från dom dåliga och ge till dom bra, liksom. Så borde det gå till, men då uppstår löneglidning och det är värre än nej till EMU. Inte undra på att unga högskolestudenter i första hand drömmer om jobb i privata företag, i andra hand inom organisationer och i tolfte hand inom den offentliga sektorn. Vad ska dom där att göra? Stå och hålla tummarna för sin fackliga löneförhandlare medan studiekamraterna gör karriär och ökar sin lön på egna meriter?

Flykten från den offentliga sektorn kan bara stoppas genom ordentliga löneavtal, där folk får betalt för rejäla insatser och inte som rabatt på fackföreningsavgiften. En samhällssektor där man på femton år bara kan räkna med några tusenlappar i löneförhöjning kommer inte att vara ett alternativ ens för den utländska arbetskraft som sitter och väntar hemma vid parabolen.

Anders Westgårdh