Kvinnan som räddade världens Bruce-fans

KOLUMNISTER

Anne Olsson, 37-årig datatekniker från Göteborg, är helgens stora hjältinna för tusentals Springsteen-fans världen över.

Springsteen-fans? Vi kanske ska börja med rätt terminologi. Dom kallas nämligen tramps, som i ”tramps like us, baby we were born to run”. Förresten heter det inte Born To Run heller. Det heter B2R. På samma sätt som att det heter BITUSA, och inte Born In The USA.

Tillbaka till Anne Olsson. I söndags kväll satt hon på det berömda berget ovanför Ullevi, utrustad med kikare, bärbar dator och internetkopplad mobiltelefon. Hennes självpåtagna uppdrag var att rapportera hela konserten, låt för låt. Hennes publik bestod av tusentals rastlöst nyfikna tramps, från Tjeckien till Tennessee, från Nya Zeeland till New Jersey. Dessa ”setlist watchers” vill veta allt om kvällens låtlista – i realtid. Klockan 22.52 skrev hon: ”The audience still sing but Bruce left the arena”. Några minuter senare: ”I've got to go. Got to find the way down from up here above the arena. Good night to all of you!” Därmed avslutades en frontrapport, globalt levererad av Anne Olsson, trampsens svar på Åsne Seijerstad.

Eftersom min hjärna vägrar sluta tänka på de enorma konserterna har jag tillbringat timmar på brucenätet. Det är ett eget universum där all sorts människor förenas i sin dyrkan av Bruce Springsteen. Här finns ändlösa diskussioner på teman som ”Bästa gitarrsolot”, ”Böcker som vi tror att Bruce läser” och ”Lämplig ålder för att introducera Bruce för barnen”. Sinnesrubbat? Visst, men varför inte? Jag kan inte se något större fel med att signaturen Spanish Johnny (Juan från Malaga) träffar den indiske mjukvaruutvecklaren Blood Brother och jämför sig vad gäller de centrala frågorna: när blev du ett fan, hur många gånger har du sett Bruce, vilken är favoritplattan?

Men det finns också djupare skikt, där man kan läsa rent gripande berättelser. Många av vittnesmålen påminner om votivbrev, de små lappar riktade till Gud som man kan hitta i kyrkor i katolska länder. Det typiska votivbrevet handlar om hur någon varit nära att förolyckas, men räddats på sitt yttersta av Guds hand. Bruce-fansens vittnesmål är vår tids digitala votivbrev:

”Jag försöker få biljetter till den enda konserten i Boston. Jag vill överraska min vän, vars ende son dog i en tragisk olycka för tre år sedan. Hon älskar Bruce och jag tror att det skulle göra henne glad, om än bara för några timmar”.

”Favoritkonsert? Det måste vara Philadelphia 1985, där min förlossning satte igång när bandet rockade som vildast. I dag är min dotter 18 år och vi ska se Bruce tillsammans!”

”Jag tog med min fru på hennes första Bruce-show för tre år sedan, när hon kämpade mot cancern och vi inte visste hur lång tid hon hade kvar. Hon är fortfarande bland oss och det ser bra ut, och hon är nu en lika stor fan som jag själv”. Han är ingen frälsare, that’s understood. Men något är det.

Fråga Anne

Olsson.