Jag minns bitterheten över att inte ha en far

KOLUMNISTER

Det är en sorgens tid så jag kan väl lika gärna hålla mig till ämnet. Livet sviker och gör saker som vi aldrig kan föreställa oss innan de händer, och knappt ens begripa när de har hänt. Det måste vara tiotusentals svenska barn som förlorar en förälder varje år. De flesta till följd av sjukdom, några i olyckor, ett fåtal i våld.

Trots att det händer, alltid har hänt och alltid kommer att hända så går det inte att utfärda en bruksanvisning i konsten att hantera sorg och saknad.

Det måste var och en få lösa på sitt vis. Det hjälper att prata och gråta och slita i kudden. Efterhand släpper krampen i halsen, trycket lättar. Efterhand tar man livet tillbaka, bit för bit. Det är som att dras genom ett nyckelhål.

Min pappa dog när jag var åtta år. Han segnade ner i en sommarvarm skog på Jylland. Vi skulle bara gå och handla wienerbröd. Jag var stolt när jag fick plocka upp och hålla hans kamera. Min morfar sprang så fort han kunde.

Det hjälpte inte. Några dagar senare dog pappa på sjukhuset i Fredrikshamn till följd av ett hjärtfel som i dag hade åtgärdats med ett rutin-ingrepp.

1964 saknades kunskapen, så min pappa dog och när jag fick beskedet öppnades ett stort gapande hål i hela min pojktunna kropp. Jag gröptes ur inifrån när jag förstod att jag aldrig mer skulle få hålla hans hand.

Det är vad jag förknippar honom med i dag, någon att hålla i hand, för det är promenaderna jag minns bäst. Solen sken och han hade mockajacka. Det har nu gått 39 år. Ibland går det hela dagar utan att jag tänker på honom. I gömmorna har jag några saker kvar: ett litet cigarettetui i silver, en rakborste och en bunt bleknade diabilder i hårda glasramar. Själva kameran är försvunnen.

Det hände på sommarlovet. När skolan började trängde mina klasskamrater upp mig mot en vägg och förklarade att de tyckte det var jättesynd att min pappa hade dött. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa: "Äh, nu går vi och kickar boll i stället".

Bland det värsta när man är liten är att inte ha något som alla andra självklart har. Jag minns den bittra känslan av orättvisa, som var så stark att jag nästan aldrig ville träffa mina tonårskompisars farsor. Jag ville nästan inte se hur en pappa såg ut.

Nu, när jag redan har överlevt min far med ett decennium, kan jag ibland fantisera om hur det skulle vara om han kunde komma hit och vara med en stund, få se hur det gick trots allt. Träffa min fru, gå runt i huset, provköra bilen, kolla när ungarna hanterar datorn och sniffa doften av badolja på den minstes kropp när han väl somnat. Sen kunde han klappa min mor på hennes gråa hår och känna igen sin unga hustru i ögonen.

Det skulle jag vilja att vi fått uppleva tillsammans. Sedan hade han kunnat dö på utsatt tid, jämngammal med den svenska medellivslängden 76,2 år. Det hade varit rättvist. Ödet ville annorlunda, som det heter. Det var längesen nu. Fast man glömmer aldrig. Tiden läker inte alla sår, men man lär sig att leva med dem.

Anders Westgårdh