Plastförsedda fönster - min lott i könsrolls- lotteriet

KOLUMNISTER

Detta skrivs med västanvinden fläktande i håret och höstlöven singlande. Det låter författarromantiskt men är snarare helt tragiskt. Det handlar om tappade sugar och en missuppfattad mansroll.

Jag bor i ett hus. Så långt inget originellt. Det originella är att flera av kåkens fönster täcks av svarta sopsäckar. Så har det varit ända sedan slutet av semestern, då jag plockade ut den ena fönsterbågen efter den andra för att med Martin Timellsk frenesi värma och skrapa bort gammal färg så det stod härliga till. Nu skulle det bli av. Nu skulle fönstren bli som nya.

Det kom något emellan, om man säger så. Det är i alla fall det enda sättet jag kan förklara varför jag i den blåsiga höstkvällen sitter och skriver med den sönderslitna plastens fladdrande som bakgrundsljud.

Det är åtta veckor sedan jag tog ur fönstren. Då sken ännu solen och det fanns några lediga dagar kvar, som gjorda för att ägnas åt ett monotont men nödvändigt arbete. Jag tyckte det var rätt skönt att stå och meditera över tillvaron samtidigt som jag höjde husets försäljningsvärde med ytterligare ett par tusenlappar.

Första dan gick bra. Andra dan kom jag inte ens ner i källaren där fönstren stod. Det dröjde nån vecka till innan jag körde i gång slipmaskinen med en tung suck. Ytterligare fjorton dagar senare innan penseln mötte färgen för första gången.

Som om det räckte att måla. Som om man inte måste spackla, kitta, tejpa, skrapa, tvätta penslar, tvätta fingrar, tvätta kläder och alla andra moment som krävs.

Men varför? frågar vänner och bekanta. Varför hyr du inte några polacker? Varför köper du inte aluminiumfönster? Varför lämnar du inte bort dem till en glasmästare?

Kanske för att snålheten bedrar visheten. Men mest för att jag vill vara Ernst, en händig sexsymbol i snickarbyxa och den där sköna fixarattityden som får även de mest enformiga uppgifter att se ut som kreativt skapande.

Jag växte upp på landet i en omgivning bestående av hantverkare och kroppsarbetare, där intelligensen satt i händer och armar snarare än i de cerebrala vindlingarna. Konkurrensen var hård och länge trodde jag att jag faktiskt hade tummen mitt i handen - tills vi blev med hus och jag insåg att jag faktiskt inte var helt oduglig. Jag byggde saker, jag rev saker, jag hamrade och skruvade och köpte snickarbälte och levde ut min hämmade manlighet. Jag blev stammis på byggvaruhusen och sa tretumfyra som om jag visste vad jag pratade om.

Och sen, på kvällen, kunde jag med gott samvete sova tungt och "snarka och vända mig manligt och lugnt, medan elden falnar och dör", som det heter i visan.

De förbannade fönstren är alltså min lott i könsrollslotteriet. Om jag ändå vågade vara en opraktisk mes som hade vett att inse mina egna begränsningar. Då hade vi bott kvar i lägenhet och jag hade sluppit ha ylletröja så fort jag skulle skriva en kolumn.

Anders Westgårdh