Jag vill inte respektera någon klädd i burka

Kommer ut på gatan och ser i ögonvrån en silverblänkande Chevrolet Trans Sport. Först begriper jag inte ens vad det är, den svarta gestalten bakom ratten. Sen inser jag att det är en muslimsk kvinna. Hon kör en stor amerikansk bil genom rusningstrafiken med utsikt endast genom en mycket smal springa framför ögonen.

Det borde rimligen klassas som vårdslöshet i trafik, möjligen anstiftan till dråp. Det känns definitivt inte som höjden av trafiksäkerhet. Vad skulle hända om hon till exempel körde på och dödade ett barn? Skulle hon dömas till fängelse? Och i så fall: skulle hon få bära mask i fängelset?

Jag blev alldeles gråtfärdig när jag såg den första tv-intervjun med de två unga flickor som gick till Burgårdens gymnasium iklädda niqab, som den kolsvarta "brevlådan" kallas. Det enda som placerade dem jämsides med deras klasskamrater var mockaskorna som stack fram under den fotsida svärtan. De läser till barnskötare. Stackare"

Jo, stackare. Jag tycker ofantligt synd om dessa flickor och kvinnor som tvingas gå inkognito genom livet av orsaker som är så diametralt motsatta vad vi normalt förknippar med den öppenhet och frihet som ännu är anledningen till att så många förföljda människor söker sig hit.

Om det är religionen eller traditionen som åberopas är egalt. Det handlar om en djupt människofientlig klädsel som är extremt provocerande. Varför ska jag ha respekt för någon som bemöter mig i nattsvart förklädnad? Och varför skulle jag ens överväga att lämna mina barn i deras omvårdnad? För att jag ska vara en fin och vidsynt människa med respekt för den individuella friheten? Ursäkta, men det är just därför jag gör motstånd.

"Viljan att markera sin religiösa övertygelse och sin samhörighet med en kultur måste respekteras av skolan", skrev Ingvar Persson på ledarplats i denna tidning i går. "Men lika viktigt är det att individens rätt att själv välja sin väg respekteras av familjen." På samma sätt som frågans ansvariga minister Mona Sahlin försöker han gå ner i spagat på två stolar samtidigt. Det är ett omöjligt gymnastiktrick, oavsett klädsel.

Den kloka prästen Johanna Almér lyckades bättre i Göteborgs-Posten i lördags: "Den anonymisering, sexualisering och avpersonifiering av kvinnor det innebär är hotfull och angår många fler än den som bär den heltäckande slöjan."

Ingen har dock uttryckt det bättre än Björn Sandmark, chef för gymnasieförvaltningen i Mölndal. I gårdagens GP skrev han:

"Jag har alldeles för stor respekt för mina orientaliska bekanta för att låta deras kultur och tro trampas i smutsen av personer som i religionens namn försöker hålla sin egen vanmakt i schack genom att förtrycka sina fruar och döttrar. Ett öppet samhälle kräver ett öppet ansikte."

Detta handlar inte om en stor och respektabel religionsyttring. Det handlar om ett antal förvirrade, rädda, dominanta och extrema muslimska män som inte tvekar att förstöra livet för sina kvinnliga familjemedlemmar. Just för att det är deras kvinnor, ingen annans.