1,80-killar får vara hur korkade som helst

KOLUMNISTER

I dag tänker jag ställa mig på den lille mannens sida. Ni vet, han som är under medellängd och därför är en sämre människa. Han som blir diskriminerad av både kvinnor och arbetsgivare.

Anledningen till dagens tema är dels att jag hittade en tidningsnotis, dels att jag har noterat en tilltagande kult kring långa människor.

Notisen handlar om en stackars hormonrubbad norrman som vid 22 års ålder endast hunnit bli 149 centimeter lång. Han mobbades under hela sin uppväxt, särskilt ombord på skolbussen, vilket lett till att han utvecklat en fobi mot att åka buss. För att mildra mannens ångest har försäkringsdomstolen beslutat att norska staten ska ge karln en bil. Det framgår dock inte av notisen vilken bilmodell, men det bör räcka med en Mini Cooper.

För undanröjande av frågetecken kan redan nu meddelas att jag är 177 centimeter lång och därmed inte att anse som särskilt kortväxt. Inte särskilt lång, men heller inte kort. Jag är av medellängd och har inga problem med min resning. Det är i alla fall inte skälet till att jag borde få en bil av staten.

Däremot kan jag lite motvilligt dra mig till minnes hur det kunde kännas när man tillhörde de korta i klassen, särskilt i högstadiet där både tjejer och killar plötsligt kilade iväg flera decimeter under ett sommarlov och kom tillbaka på höstterminen som värsta basketspelarna. Å andra sidan stod dom ju likt otympliga tallar på planen, lättfintade av oss små flinka vesslor.

Det var dock en klen tröst, eftersom tjejer vill ha långa killar. Det är ett ovedersägligt faktum, gränsande till sexism. Idealmåttet ligger mellan 180-185 cm. Killar som är 180-185 cm kan vara exakt hur korkade som helst, men kommer ändå alltid att få tjejer eftersom längd upplevs som en sexuell attraktion. Däremot vill killar inte ha långa tjejer. Åtminstone inte längre än dem själva. Jag vet av egen erfarenhet. Om man verkligen vill känna sig kort ska man dejta en lång tjej. Gå på stan och hålla hand.

Att vara lång är en mänsklig kvalitet. Det räcker att sitta på ett fik och iakktta sin omgivning för att inse att det är så. Män runt 185 cm liksom utstrålar framgång på ett helt annat sätt än vad vi medellånga lyckas med.

Det beror inte på att de egentligen är framgångsrika, utan snarare på att de liknar de bilder av framgångsrika män som vi dagligen matas med i reklam, film och tv.

Tror ni mig inte kan ni fråga Bengt Braun, två meter lång och med några hundra tusen i månadslön. Medan en pyssling som Sigvard Marjasin var tvungen att klistra kvitton för att få ekonomin att gå ihop.

Det handlar alltså om en kontinuerlig indoktrinering för att öka den långe mannens makt och inflytande. Tyvärr är indoktrineringen lika lyckad som bilden av de framgångsrika männen. Nyligen visade en amerikansk undersökning det som många av oss länge misstänkt, nämligen att långa människor får högre lön än dem som är korta.

Sannolikt är det likadant i Sverige. Sannolikt borde vi ha en ombudsman.

Kanske en reträttpost för Leif Pagrotsky?

Anders Westgårdh