Min lever är slät som en barnrumpa

KOLUMNISTER

Årets julklapp kom med posten redan i förra veckan! Efter mindre än ett år i vårdkön har jag nu fått tid för operation. Det är vänster knä som ska åtgärdas. En gammal krigsskada från bataljerna i den svarta pisten.

Men först måste jag fylla i världens formulär med mängder av frågor. Svimningsattacker? frågar dom. Gladeligen kan jag svara nej, för den där enda gången efter några svettiga Keith Richards- dygn i mitten av åttiotalet kan väl knappast räknas?

Bär du kontaktlinser? Skulle aldrig falla mig in - det vore lika absurt som att använda tandtråd som stämband. Nästa fråga! Kan du vara gravid? Nej, det bör vara biologiskt omöjligt, men jag förstår varför ni frågar. Lever- eller gallsjukdom? Nej nej, jag är en fullständig junior i de sammanhang som förknippas med sådana tillstånd. Min lever är slät som en barnrumpa. Å andra sidan är min rumpa skrumpen som en alkislever, men det är väl ingen sjukdom?

Annan ämnesomsättningssjukdom? Inga problem. De ämnen som jag insätter på morgonen blir avsatta innan lunch, så enkelt funkar min omsättning. Alkohol- eller läkemedelsberoende? Nja, det kan gå bra länge mellan glasen, men framåt fredagskvällen brukar jag vara rejält sugen på att lägga mig under bag-in-boxen och gapa stort. Fast beroende är ett för stort ord.

Blödning efter tandutdragning som varat mer än 5 timmar? Helt uteslutet. Så länge har ingen människa råd att vara hos tandläkaren. Fått blod eller plasma efter förlossning? Nä nä, efter våra förlossningar har jag först fått en ostmacka och senare en cigarr, inget konstigare än så.

Får du besvär av acetylsalicylsyra eller inflammationsdämpande medel? Nej, men jag börjar bli lite trött på den där Ipren-reklamen i tv, eller rättare sagt trött på hur effektivt den fastnar i skallen: "Huvudvärk, tra-la-la, mensvärk?".

Psykiska besvär, till exempel oro, ångest, depression? Herregud, jag har tre barn, en fru, ett hus, oregelbunden inkomst, regelbundna räkningar och en trasig dvd-spelare - så vad tror du själv?

Ja, så där kan jag hålla på och driva gäck med en seriös hälsodeklaration som ska avgöra om jag pallar för en meniskoperation eller inte. Fast egentligen är varje ny fråga ganska påfrestande för en 47-åring som ganska nyligen börjat känna sig som en 47-åring. Jag är som en farfar fast pojke jag är, och nu ska dom skära i mig.

Det är en bitter insikt att man gått in i livets andra halvlek. Om typ 35-40 år ligger man som en annan Saddam i en grop och sover.

Fast allt är ju relativt. Vi hade amerikanska vänner på besök, och jag kom att avslöja vissa framtida resplaner kopplade till en närliggande bemärkelsedag. Senare på kvällen tangerade vi åldersämnet igen, och det kröp fram att han faktiskt var två år yngre (men 25 kilo tyngre) än mig.

"Och jag som trodde du pratade om din kommande 40-årsdag! You have really tagit väl hand om dig själv", konstaterade han med illa dold avundsjuka.

Stolt återberättade jag repliken för min fru.

Hon sa lakoniskt:

"Med amerikanska mått, ja."

Anders Westgårdh