En lysande framtid, det sa min inre röst

KOLUMNISTER

Alla pratar om tillväxt, så när dom ringde från Konjunkturinstitutet lovade jag guld och gröna skogar utan gräns. Jag målade upp en lysande framtid för oss alla. Jag började till och med fantisera om en ny bil.

Eftersom jag saknas i telefonkatalogen brukar vi aldrig drabbas av telefonförsäljare och liknande. Därför tror jag först att det är en skojig kompis som imiterar skånska och frågar om jag vill delta i en undersökning.

Självklart, säger jag. Då har jag nån att prata med medan jag plockar ur diskmaskinen.

Inledningsvis är det lite formalia med antal barn i hemmet, disponibel hushållsinkomst och liknande. Sen drar vi i gång på allvar. "Har du eller tror du att du kommer att ha planer på att göra ett större inköp under de närmaste sex månaderna, och tror du i så fall att det är ganska, ganska mycket, mycket eller väldigt mycket sannolikt att"", och så vidare.

När frågan är slut kommer jag knappt ihåg hur den började, men jag känner mig pigg och glad så jag svarar väldigt mycket sannolikt. Han låter också glad, nästan tacksam. Kanske har han bara haft depparjeppar och grinollar på tråden tidigare. Kanske är jag den förste optimisten. Han fyrar i väg en ny fråga och jag fabulerar fritt om nationens lysande framtidsutsikter, manifesterade i att hushållet sannolikt överväger att köpa någon vitvara inom de närmaste sex månaderna. Jo för tusan, förklarar jag, och hoppas att han inte begär närmare detaljer, för den enda vitvara jag verkligen önskar mig är en slick liten mp3-spelare som knappast Electrolux har gjort.

Han antecknar ivrigt. Nya frågor. Går börsen upp? Självklart, mycket sannolikt. Ökar arbetslösheten? Nej för katten, svarar jag utan att ens tänka på Lars Ohly. Tror jag att vi kommer att ha mer eller mindre pengar att röra oss med jämfört med samma period förra året? Förra året, låt se, jo det var ju då vi tvingade barnen att stjäla pantflaskor för att vi skulle ha råd med oxfilé. Svaret blir jakande. Jag frustar av framtidsoptimism.

Sen frågar han om bilen. Har vi tänkt att köpa en ny? I samma ögonblick inser jag att vi knappast klarar en dag till med den smutsiga gamla plåthögen. Den söta doften av obefläckad kupé svischar genom hjärnans luktcentra, det går på en hundradels sekund och sedan säger jag att det nog är ganska troligt att vi kommer att köpa en ny bil under det kommande halvåret. Jag ser för min inre syn hur vi rullar genom Paris med den varma vinden i håret.

Jag känner mig stolt och nyttig. Min optimism smittar till och med mig själv.

Men efter bara 15 minuter är njutningen över. Han tackar för min medverkan. Vi lägger på, och kort därpå sprider sig en stor tomhet i mitt sinne. Jag sjunker ner i fosterställning på köksgolvet. Herregud, tänk om jag har fel! Tänk om ännu fler människor blir arbetslösa, ännu fler aktier rasar, ännu fler tappar sugen. Då har jag medverkat till att dra ner Sverige ännu djupare. Och jag som bara ville väl. Men det var som om en inre röst tog över.

Anders Westgårdh