Vi har blivit avtrubbade av allt offentligt skräp

KOLUMNISTER

I dag blir det en ridtur på en gammal käpphäst, men eftersom problemet kvarstår får vi ta ett varv till. Det handlar om Sveriges framtid, om vilket slags land vi vill vara i omvärldens ögon.

Medan ni gottade er i akut sommarvärme kuskade jag runt och mötte våren på kontinenten. Under fem dagar rörde vi oss i Tyskland och Frankrike, genom storstäder och småstäder och landsbygd, färdades längs autobahn och landsvägar, beträdde såväl avenyer som gator och torg, besökte både typiska turistmål och vardagliga köpcentra. Och ingenstans såg vi något av följande:

Drivor av papper, cigarettpaket och annat skräp som tillåts ligga och drälla på gatorna utan åtgärd.

Söndersparkade papperskorgar med sitt innehåll vällande ut på trottoarer och flaxande fritt i vinden.

Vanskötta gräsmattor och andra grönytor där ogräset tävlar om utrymmet med ölburkar och pizzakartonger.

Vildvuxna vägdiken fulla med avfall som kastats ut av människor som vill hålla sina bilar rena och fina.

Nerpissade parkeringshus och andra stinkande miljöer där kräkreflexerna prövas till det yttersta.

Högar med tomma förpackningar och söligt skräp utanför hamburgerrestauranger, närbutiker och kiosker.

Busshållplatser fulla av krossade ölflaskor, skramlande läskburkar och övergivna gratistidningar.

Trasiga ljuddämpare, sönderslitna däck och rostiga bilvrak som lämnats vind för våg längs vägarna.

Förfallna ruckel, debil graffiti och idiotiskt handmålade felstavade skyltar med reklam för allehanda krafs.

I Sverige är dessa trista vyer numera så vanliga att vi blivit avtrubbade.

På kontinenten är de påtagligt sällsynta. I stället såg vi livs levande gatsopare, ambitiösa parkarbetare och butiksägare som hellre skulle gå i konkurs än låta sin del av trottoaren vara ostädad.

Jag tror att man kan döma ett land efter sin offentliga hygienstandard. Det fanns en tid när den svenska renheten slog utländska besökare med häpnad och bidrog till bilden av ett välmående land där medborgarna var stolta över vad man givits och vad man skapat. Den Sverigebilden framstår i dag som ett gulnat gammalt vykort.

Om det beror på den allmänna nedmonteringen av de stolta välfärdssystemen eller på en kollektiv demoralisering är oklart. Förmodligen är det flera samverkande orsaker. Men jag vet att när sommarens turister sett sig mätta på stugor och slott kommer de att se det svenska förfallet. Visst är det tragiskt?

Anders Westgårdh