Att pilla i trädgården gör livet till en njutning

KOLUMNISTER

När man är liten vill man bli polis och brandman (alltså både och). Sen blir man tonåring och vet inte ett skvatt. Och nu ligger man på knä i trädgården och sätter sten runt rabatten och funderar över hur livet har sin gång.

Jag läser i morgontidningen om den ökande skaran svenska 40-talister som säljer villan, cashar in pensionsförsäkringarna och köper sig ett hus med utsikt över de provencalska kullarna. De flesta av dem kan inte prata franska, men de kan spela golf.

Jag kan nästan tvärtom, men ligger ändå hemma i trädgårn och pular ner gatsten i prydliga rader runt rabatterna. Det bevisar att man aldrig ska säga aldrig, att man aldrig kan vara riktigt säker. Man tror att livet blir vad man gör det till, men lika ofta är det man själv som blir vad livet gör en till. Vilket just nu är en braksvenne som inhägnar sina rabatter med samma slags gatsten som mer aktiva ungdomar kastar i protest mot det kapitalistiska samhället.

De är kanske 22 år. När jag var lika gammal kunde jag aldrig ens föreställa mig något så osannolikt som att jag skulle ägna en hel lördagseftermiddag åt att pilla i trädgården. Nu är jag där, och det är en ren njutning.

Trädgårdsdags, äntligen. Vid 22 års ålder kunde jag inte heller visualisera att jag skulle ha tre barn, en fru, ett hus, en bil och allt annat som konstituerar det typiska medelklasslivet. Jag hade skrattat om någon skulle ens antyda att jag skulle hamna där. Ändå är jag där. Det var inget jag strävade efter, men jag är tacksam som tusan och just nu är jag mest tacksam över att huset har en tomt med gräsmatta och buskar och rabatter.

Trädgårdsskötsel, även i sin mest rudimentära form, är en syssla där man får regera över åtminstone några kvadratmeter av sin tillvaro. För oss med ett svårdolt kontrollbehov är det den perfekta fritidssysselsättningen: rensa bort allt som är fult och dåligt, planera och bestämma efter eget huvud, sätta gränser, dela in i zoner, ta i upptuktelse och göra en massa grejer som man ofta skulle vilja göra även i det stora livet bortom rabatten.

Nu när även jag börjat utveckla så kallade gröna fingrar kan jag konstatera att trädgårdspillandet känns som en av de få grejer som lever upp till sin egen kommersiella myt. Det är avkopplande, det är roligt och det innehåller transcendentala moment som förmodligen gör oss till mer harmoniska människor. Åtminstone är det ett bättre sätt att använda gatsten.

Det har liksom inte blivit av förrän nu, detta med trädgård. Men bättre sent än aldrig. Och som sagt så ska man aldrig säga aldrig. Det är fullt möjligt att det blir golf också. En vacker dag.

Anders Westgårdh