Svenska journalister - inget att skratta åt

KOLUMNISTER

I Sverige ska man vara antingen samhällskritisk eller rolig - aldrig både och. Därför har vi ingen egen Michael Moore.

Samhällskritik är ingen bristvara i svensk tv. Ända sedan TV2 infördes i slutet av sextiotalet har folk stått i kö för att inför rullande kamera få dra ner byxorna på makthavare och avslöja fifflare. Idag är grävande journalistik etablerad, på gränsen till gymnasieämne.

När den är som bäst är den ohejdbar och gör enorm nytta. När den är som sämst är den en självgod viktigpetter i cardigan.

Humor i tv har vi också gott om, särskilt den nutida version som kallas satir och ironi. Som bäst ett intelligent energitillskott (till exempel Hipp Hipp från Malmö-TV), som sämst roliga timman i hjälpklassen (t ex Extra Allt från Malmö-TV).

Vi har alltså huvudingredienserna, men vi saknar mästerkocken. Vi har ingen Michael Moore, en sylvass kritiker som inser att det bästa sättet att leverera ett seriöst budskap är med ett ironiskt leende. Att receptet fungerar bevisas gång på gång av den lille tjockisen med truckerkeps och oansat skägg - nu senast genom erövrandet av Guldpalmen i Cannes.

Jag kan faktiskt inte påminna mig ett enda svenskt tv-program eller en svensk filmmakare som tangerat något liknande Moores "Roger & jag" eller "Bowling for Columbine". Seriösa svenska granskande journalister är livrädda för att publiken ska skratta, och våra humorister är sällan kapabla att hantera tyngre frågor än sex och såpor.

Det är synd, för det skulle ju knappast saknas ämnen att bita i. Tänk vad en Michael Moore hade kunnat göra med till exempel sjukvårdskrisen och vårdköerna, folkhemsrasismen och bidragsfusket, EU-motståndet och de polska snickarna, smuggelspriten och Systembolaget, invandringen och flyktinghanteringen, utbrändheten och arbetslösheten, nyrikedomen och nyfattigdomen, könsdiskrimineringen i skolorna och den galopperande utbredningen av nya golfbanor.

För att inte tala om den gångna helgens inrikespolitiska snapshot; den före detta socialdemokratiske näringsministern med sin nya Jaguar och tillhörande unga hustru, vigda av självaste statsministern som just köpt en herrgård tillsammans med chefen för Systembolaget men plågas av en höftled som han inte kan åtgärda eftersom han målat in sig i en sjukvårdspolitik där de ideologiska principerna är viktigare än det mänskliga lidandet.

Den filmen hade varit kul att se gjord av en Michael Moore.

Istället blir det Janne Josefsson och en dold kamera, samt Robert Gustafsson och en iller. Och aldrig mötas de tu.

Anders Westgårdh