Mardrömmen blev sann för föräldrarna i Beslan

KOLUMNISTER

Sommarens sista suck blev en sagolik kväll. Vi satt i trädgården och drack gin & tonic i bara kortärmarna. Gräset var nyklippt, äpplena hängde tunga och solen värmde ännu. Och vi var väldigt långt ifrån Beslan men ändå så nära.

För varje år blir man bättre på att hålla jordens jävulskap på armlängds avstånd. Det skulle inte gå annars. Krig och katastrofer rapporteras i ett sådant tempo att det skulle förgöra den som lät det tränga in. Men ibland går det inte att hålla emot. Man sänker garden i sorgsen stumhet och ett slags respekt för de drabbade.

Helvetet i Beslan är alla föräldrars mardröm iscensatt som en direktsänd skräckfilm. Även om vi aldrig kan begripa hur det känns är det fullt tillräckligt att ana det svarta hålets mynning.

Terroristernas medvetet bestialiska övertramp gör det omöjligt att som förälder inte rysa av fasa.

Så vi satt där i vår idyll och stämde av våra rysningar. Fyra pappor och fyra mammor som sammanlagt hade satt tolv barn till världen. Och därmed dömt oss själva till den latenta oro det innebär att vara förälder.

Solen gick ned och vinet likaså. Parallellt med vårt vuxna samtal agerade vi som i ett trafikledningstorn och övervakade våra barn i olika storlekar. De minsta hade vi visuell kontakt med där de stormade omkring på gräsmattan. De mellanstora hade taxat in vid tv:n. De största är ton-åringar och dem följer vi via mobiltelefon och sms under kvällens lopp. De ligger i citynattens turbulenta omloppsbana och för varje som går in för landning applåderar vi inombords likt turister efter en lyckad charterflygning. Till slut har alla landat, i sängar eller soffor där vi vet att de har det bra. Då slappnar vi av en smula till, och tullar åter på boxvinet. Vi har klarat ännu en lördag utan missöden.

Så är det för det mesta, men så plötsligt en kväll blippar det till på den inbyggda monitorn. En av dem har försvunnit från radarskärmen. Klockan är elva. Han är fjorton. Han finns inte där han sa att han skulle finnas. Klockan är halv tolv. Mobilen är avstängd. Klockan blir midnatt. De oroliga tankarna förbyts i inre skräckbilder. Klockan blir ett. Polisen tar uppgifter, frågar om signalement. Då ringer äntligen den andra telefonen. Han har landat. Han finns kvar.

I det ögonblicket, när all ackumulerad oro plötsligt släpper, då brister jag som en överansträngd fördämning. Polisen säger god natt och ber mig krama om honom lite extra.

Han kommer aldrig att bli skjuten i ryggen av terrorister. Detta är inte Beslan. Men oron är universell och därför har det gjort ondare än vanligt att titta på tv de senaste dagarna.

Anders Westgårdh