Jag skiter i alla regler – Göteborg är bäst

KOLUMNISTER

Ibland är det nästan lite för lätt att vara göteborgare. I går var en sån kväll. Frölunda blev svenska mästare, Scandinavium kokade, Avenyn vibrerade och solen sjönk vackert mellan kobbarna i västerhavet på ett sätt som ni andra bara kan drömma om.

Ursäkta. Jag säger det med en gång så är det gjort. Ursäkta att jag helt enkelt skiter i den journalistiska objektivitetens grundregler och i stället hänger mig åt en hel spalt ogenerad lokalpatriotism. Ty jag är väldigt kär i min hemstad.

Sånt där blir lätt patetiskt, och det blir säkert detta också. Att plussa på en särskild stad är ju så omodernt i en tid när man ska vara globalist och vidsynt. Grejen är bara att det är just det jag är, och det är på erfarenhetens grund jag kan fälla mitt omdöme: Sverige har många fina städer, men sammantaget, vägt och prövat enligt gyllene snittet och metermåttet så är Göteborg bäst.

Hockey, check. Fotboll, check. Mat, check. Geografi, check. Stämning, check. Människor, miljö, makrill. Det är bara att bocka av, punkt för punkt enligt vilket nutida kriterieprotokoll som helst.

I min bok blir det fördel Göteborg och jag är möjligen lite omtöcknad efter hockeydramatiken men harrejavlar vad jag trivs i den här stan. Och det blir bara bättre med åren.

Jag är född här men har bott i Skåne, i Stockholm, i Norrland. Jag har rest land och rike kring och sett mycket bra och vackert. Ändå händer det ofta att jag känner mig lite bortskämd när jag vandrar genom Göteborg. Det känns faktiskt som att vi har det lite mer förspänt än er andra. Som vore vi omgivna av en högre livskvalitet.

Det är lätt att säga nu när havsöringen leker i havsvikarna, när uteserveringarna öppnar och när Gamla Ullevi ska byggas om för 180 miljoner. Jag gillar utvecklingen i stan, efter årtionden av stagnation och stundtals kräftgång finns det en ny energi. Den förstärks självklart av Frölundas guldglans.

Är det viktigt att ha en stad man kan kalla sin egen? Egentligen inte.

Chauvinism är en löjlig grej som lätt kan gå överstyr, särskilt om den kopplas till idrott. Men det är bra om man trivs där man bor. Det betyder inte att allt annat är kass. Det betyder inte ens att jag känner en särskild stolthet som göteborgare. Snarare tacksamhet.

För att uttrycka det enkelt: jag är glad att jag bor här och inte i till exempel Karlstad. Då hade den här spalten blivit betydligt kortare.

Anders Westgårdh