Misshandeln av jeans är ett globalt problem

KOLUMNISTER

William Gibsons nya roman handlar om en kvinna med speciella instinkter för trender. Modeindustrin betalar fantasiarvoden för hennes minsta fingervisning. Själv har hon utvecklat en allergi mot logotyper och varumärken. Hon sprättar bort alla etiketter, och använder inte jeansjackan förrän hon handslipat bort Levi's märke från knapparna.

Att förstöra jeans är en verksamhet som de flesta under femtio kan relatera till. På min tid använde man sandpapper för att fejka slitning. Jag minns också idioti som att låta genomvåta brallor torka på kroppen. På sjuttiotalet sydde vi in kilar för att göra jeansen vidare.

Men för det mesta räckte det att använda byxorna. Förr eller senare blev dom bra. Sedan slängde man dem när de var helt utslitna.

I dag börjar jeansens livslängd där den förr tog slut, det vill säga i trasor. När äldste sonen kom hem och mannekängade i nya jeans med stora hål och fläckar fick jag behärska mig för att a) inte gapskratta och b) inte få ett raseriutbrott. Han hade gett 1200 kronor för ett par "byxor" som knappt höll ihop.

Modeindustrin är unik i sin förmåga att ta mer betalt ju trasigare produkt man säljer. Fenomenet kallas "vintage", som betyder årgång. Intrycket ska vara att klädernas bärare har varit med om det ena och det andra, men eftersom merparten av konsumenterna knappt hunnit ur puberteten finns ingen tid för tidens tand. Årsringarna måste framställas raskt och mekaniskt.

Nu vet jag hur dom gör. Det är tidskriften Time som berättar direkt från förstörelsefabriken International Garment Finish i södra Kalifornien, där specialutbildade arbetare sabbar jeans på löpande band. Tvättmaskiner fulla med sten. Laserstrålar. Specialverktyg som stansar hål. Borstar med starka kemiska vätskor som imiterar smutsfläckar. Ugnar som bakar fram skrynklor, slipmaskiner som ger brallorna en jävla omgång stryk.

Jeanstillverkarna står i kö för att få sina produkter saboterade.

Snittpriset ligger på cirka 70 kr per par, men kan i extrema fall bli 500 kronor för varje byxa. Efterfrågan på industriell jeansmisshandel ökar kraftigt, och nu byggs en ny fabrik i Mexiko där billigare arbetskraft medger ännu högre marginaler.

För egen del tänker jag förbluffa världen med jeans som fått sin speciella vintage-feeling genom att jag själv haft dem på mig. Förr eller senare blir det högsta mode. Till dess tänker jag spara pengar och tid till annat.

Exempelvis årgångsvin och gamla böcker.

Anders Westgårdh