En vecka med den andre Kent

KOLUMNISTER

Låt oss bredda bilden medan tid är. Det fanns nämligen en annan Kent Andersson än den working class hero som gick på långgatorna som en vanlig man i rutig keps och blågrå täckjacka. Jag hade förmånen att träffa honom. Den andre Kent.

Det var en vecka i början av nittiotalet. Jag och fotografen Lennart Rehnman skulle göra en mängd resereportage på Mallorca. Men mest hängde vi med Kent.

Vi satt på barer med zinkbord, drack brandy, rökte, pratade och lyssnade. Vi fick en guidad tur genom de fuktigt spännande gränderna i gamla stan. Vi gick på marknaden och handlade. Vi åkte till köpcentret och handlade. Och hela tiden pratade Kent. Med oss, men lika ofta med vilt främmande människor han kom i slang med längs vägen.

Kent hade sitt andra hem i Palma de Mallorca, en galet stor tolvrummare med metertjocka vitrappade väggar. En dag bjöd han hem oss på lunch. Porten var fyra meter hög och vägde ett ton. När ögonen vande sig framträdde en liten men paradisisk gård med kryddväxter och fruktträd. Kent hörde oss genom fönstret: stå inte där och tjôta, killar! Maten är klar!

Jag minns inte vad vi åt men jag vet att det smakade av omsorg, omtanke, vänlighet och kärlek. Han slamrade med grytorna och drack vin ur duralexglas. Han var en jävla bra kock men nästan ännu bättre inredare. Sköna Hem hade kunnat knacka på när som helst.

Här bodde ingen slashas. Här bodde en livsnjutare med stil, känsla och en smak som måste kallas klassiskt borgerlig. Inte nyrikt, men skönt. Bekväma fåtöljer, böcker överallt.

En dag skulle han visa oss ön. Vi körde runt från frukost till solnedgång, moturs över hela Mallis. Kent satt i framsätet och njöt. Åh, titta, nu blir det sådär bra igen! sa han som om landskapet var en extra snygg teaterkuliss. Vi stannade i Randa och drack likör. Vi åt sen lunch på Cap de Formentor. Sedan rullade vi hem genom olivfälten. Kent tog en tupplur med vinden i håret.

Sen gick vi på Bar Bosch. Och Kent pratade, deklamerade, sjöng, drog vitsar och diskuterade.

Han var hemma här, en europeisk intellektuell utan bojor. Som fransman eller engelsman hade han varit världsberömd. Som göteborgare förblev han mest en go gubbe.

Stort nog, så klart, men ändå begränsande.

Jag förstår att han älskade sitt Mallorca. Här fanns plats för hela Kent.

Anders Westgårdh