Säg Dressmann och det hettar till

KOLUMNISTER

Det finns ett enkelt sätt att piska upp en storm på vilken normalsvensk middagsbjudning som helst. Säg Dressmann, det räcker.

Dressmanns affärsidé är att göra billiga kläder som inte syns. Det har gjort deras varumärke extremt synligt och omdiskuterat. Och nu får dom till på köpet en hel kolumn i Nordens största dagstidning.

För på mindre än en månad har jag vid tre olika tillfällen bevittnat hur Dressmann skapat intensiv debatt. Så sent som i förra veckan var det dags igen. Jag befann mig i ett middagssällskap, och plötsligt var det någon som sa D-ordet. Allt avstannade. All påbörjad intellektuell diskurs fick stå åt sidan. Nu var det skarpt läge.

Normalt går det till så här: sällskapets snobb tänder på alla cylindrar och går direkt på den estetiska kärnan. Han halvskriker något i stil med att han hellre skulle gå invirad i gladpack än i deras fula kläder. Han får eldunderstöd av en kulturell som kacklar om manlig självaktning fast han egentligen inte vet vad han pratar om (men det är den sortens kväll).

I andra ringhörnan står målgruppens hjärta, en 40-plussare med tveksam skoputs. Han blottar kalsongresåren med varumärket i triumf. Då frigör sig riddaren av den sorgliga skepnaden, sällskapets verkliga höginkomsttagare som ändå vill dra en lans för Dressmann som ett fundament i den generella välfärden. Lätt för honom att säga, tänker de andra samfällt. Tillsammans vittnar duon om att det inte alls är så illa som det ser ut i reklamen.

Vi vet, det är ännu värre! kontrar snobben och hans adjutant. Och så där håller det på tills damerna i sällskapet tröttnar på tuppfäktningen som till en början fått dem att sitta tysta och häpna. Svenska män gick i clinch om norska kläder. Något liknande har de inte upplevt...

...sen förra festen, parmiddagen eller födelsedagskalaset. För det händer ständigt och jämt. Dressmann väcker känslor hos oss män som vi i en bättre värld borde reservera för viktigare ting. Varför inte föräldraförsäkringen, feminismen eller finanspolitiken?

Jo, vi har åsikter om det också, men sällan med en sån frenesi som vi avsätter för Dressmann. Och när vi är som hetast inser jag att vi förmodligen ser ut som en parodi på själva reklamfilmerna. Grånade tigrar tillsammans med unga lejon i kärv manlig gemenskap med homoerotiska undertoner.

Det är då jag går ut till tjejerna.

Anders Westgårdh