Inte en dag utan religiösa utspel

KOLUMNISTER

Min dotter kom hem häromdan med några kompisar. Dom skulle förbereda ett skolarbete om sjuttiotalet, framfört som en show med tidsenligt mode och musik. För en gångs skull efterfrågades min kunskap, men snart nog stod dom på egna ben och skrek Abba-låtar i tajta kläder.

Tillbaka vid diskbänken föll jag in i egna funderingar om sjuttiotalet. Efterhand växte en tanke. Sjuttiotalet var decenniet då religionen hölls på mattan. Och så här efteråt tror jag att det bidrog till att årtiondet i fråga kändes rätt skönt. Vi hade fullt upp med vettiga saker. Ideologier och politik laddade tiden med spänstig kraft och viljan att förändra var lika självklar som v-jeans och träskor. Det fanns alltid något att debattera, alltid något att förbättra.

Och sällan kändes religionen särskilt närvarande. Snarare som något kvardröjande från förr, något för dom äldre att syssla med.

I dag är religionen tongivande. Det tycker säkert inte dess utövare och förkämpar, men det tycker jag. Eller så har jag blivit allergisk och trött på alla profeter och alla skruvade uttryck de tar sig. Från antibög-lobbyister till hedersmördare, från religionens överdrivna roll i världspolitiken till den så kallade andlighetens ständiga närvaro i press, radio och tv.

Inte en nyhetsdag passerar utan någon form av religiöst utspel. Som mediekonsumenter och medborgare förutsätts vi vara intresserade, närmast imponerade. Av vadå?

Av att fundamentalisten Bush har Gud vid sin sida? Att kvinnor stenas till döds 2005? Av människor som hellre låter sina barn dö än genomgå en blodtransfusion? Människor som mördar syskon och släktingar för att det föreskrivs? Gubbstruttar som utslungar fatwor på både arabiska och öländska? Av hjärntvätten i religiösa friskolor?

Var och en blir salig på sin tro. Att leva är att söka, och det är sunt och normalt med allehanda filosofiska funderingar. Det jag vänder mig emot är religionernas taktik att tvinga sig in i våra liv. Om 20 år har vi ett helvete i himmelens namn.

Läste en intervju i DN med en svensk man som konverterat till "islams andliga och mystiska sida, sufismen". Det mesta han säger är rappakalja om att underkasta sig Gud och att be om förlåtelse hundra gånger om dan. Trots det hävdar han att han tack vare religionen inte längre är hindrad att se verkligheten.

Så bra. Då är vi två.

Anders Westgårdh