Framtiden är ljus - i Sven-Bertils solbrillor

KOLUMNISTER

Ibland älskar jag tv. I går var en sådan kväll. Ännu lätt julsvullen låg jag och betraktade en handfull gamla skådisar som bor på ett slott med påslagen kamera. Det tog en stund innan jag kände att jag faktiskt tjuvkikade in i min egen framtid.

Inte för att jag nånsin vill bo på ett slott. Men att bli gammal ingår definitivt i planerna.

Ni har sett de där reklamfilmerna där en yngre människa stöter ihop med sig själv som pensionär, virilt aktiv och i full färd med att hinna ta del av det rikhaltiga utbudet som väntar den som planerat sin höst på ett klokt sätt.

"Stjärnorna på slottet" ger mig lite samma känsla. Jag kan mycket väl föreställa mig att om ett tjugotal år tillbringa stilla dagar och kvällar i mina bästa vänners sällskap, äta gott, dricka vin, spela boule och gå till sängs tidigt.

Så här långt kommen i livet har jag nämligen vågat stryka alternativet kissluktande rullatorfarbror från mina möjliga framtidsscenarier. Säker kan man aldrig vara, men en genomgång av det orangea pensionskuvertet indikerar att min framtida ekonomi ska räcka till ett något glamorösare slutvarv. Det blir kanske inte champagne varje dag, men var tredje.

Däremot kan jag aldrig föreställa mig att bli som Börje Ahlstedt, eller Arge Bölstedt som han borde heta.

Maken till vrång gubbjävel har man ju inte sett sen Hyland checkade ut. Om det är en roll han spelar måste han vara en duktig skådespelare. Om det är hans sanna jag vi ser är han direkt patetisk.

Många i min bekantskapskrets ler säkert i mjugg när de läser dessa rader - men det är sant. Jag har bestämt mig för att aldrig bli Börje. Till yttermera visso har jag bestämt mig för att inte bli fetare. Av det skälet och flera andra faller även Peter Harryson bort.

Nej, Sven-Bertil får det bli. Sidennäsduk i klubblazern och boulereglerna i huvudet. Kosmopolitisk, elegant, sympatisk och tweedtrevlig. Min framtid i ett nötskal. Det känns skönt.

Återstår min fru. I valet mellan tv-seriens två kvinnotyper instruerar jag henne att bli som Maud Adams snarare än Mona Malm.

Fast, vid närmare eftertanke, det är hon ju redan.

Jag som Sven-Bertil, min fru som Maud Adams och Geena Davis som USA:s president. Framtiden är så ljus att jag måste ha solglasögon. Då väljer jag såna som Sven-Bertils. Om inte annat för att dom verkar hålla verkligheten på så skönt avstånd.

Anders Westgårdh