Design - en epidemi som kan göra dig sjuk

KOLUMNISTER

Jag är inte längre övertygad om att design och heminredning är vägen till evig lycka. Ibland

kan jag till och med få för mig att det kan leda oss i fördärvet.

Inte så att jag egentligen varit så där jätteintresserad. Ibland har jag fått ett ryck och köpt en krum lampa som skapats av någon piprökande dansk eller en finne i kavaj utan slag. Men för det mesta har jag lyckats hålla mitt designintresse på en milt nyfiken nivå.

Fast man kan ju inte låta bli att se. Det är design och heminredning överallt. Utbredningen är epidemisk, intresset närmast religiöst och många i dagens Sverige tycks leva för glädjen att förvandla ett vardagsrum till ett showroom där alla komponenter samspelar i en genomtänkt helhet och plädarna ligger med centimeterpassning vikta över den offwhitea soffans kubiska armstöd.

I dag är design och heminredning en folkrörelse, med egen minister och egna bönestunder i tv. Alla har rätt till ett fräckt kök. Jättebra. Det driver konsumtion och bygger tillväxt. Jättebra. Men jag är inte säker på att den som har mest nordisk blond stramhet och borstad aluminium när han dör vinner.

Det är klart att man vill ha det trivsamt, men när det börjar handla om hemmet som en jättestor livmoder att fly in i så känns det som att vi hamnat lite snett.

Design är knark, och det är lätt att fastna i ett missbruk som fräter på både ekonomin och psyket. Jag vet, för jag har själv legat sömnlös och visualiserat hur det ena eller andra hörnet i hemmet skulle te sig med en viss lösning för sisådär 38000 kronor. Sedan vaknar jag i verkligheten. Den, där det aldrig finns 38000 kronor.

Folk som kan snyta 38000 kronor ur näsan brukar manifestera sig genom design och inredning. Det hade nog jag också gjort. Fast med den skillnaden att jag hade eftersträvat en något högre grad av personlighet och originalitet. Det är häpnadsväckande hur likadant det ser ut i hemmen där det alltid finns 38000 kronor.

Josef Frank, Carl Malmsten och Bruno Mathsson hade dött en gång till om de såg den svenska strömlinjeformningen.

För egen del tänker jag dra mig ur kapplöpningen. Jag har ett liv att sköta och har varken råd, ork eller lust att skapa den perfekta kulissen i väntan på att inredningstidningen ska titta förbi med sin kamera.

Vi kanske skulle satsa något decennium på att designa och möblera om oss själva i stället? Eller blir det lite för mycket sjuttiotal för att passa herrskapet?

Anders Westgårdh