Flytten avslöjar vårt gigantiska överflöd

KOLUMNISTER

Less is more. Om inte förr så blir det väldigt klart när man släpar den hundratolfte flyttlådan tre våningar. Då framstår ”vikten av formens renhet för att uppnå den ultimata estetiken”.

Less is more. Så sa den tyske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe när han skulle beskriva sina idéer kring det som på svenska kom att kallas funkis. Mindre är mer, och upplevelsen av något vackert accentueras om det presenteras i eget majestät. Avskalat, asketiskt, rent.

Förr var det mest arkitekter och konstnärer som gillade sånt. I?dag är den strama estetiken ett stilideal som gränsar till folkligt. Alla har ju rätt till ett fräckt kök, och nästan ingen biter sig kvar i gillestugans furusoffa. Allting är vitt vitt vitt. Och undermöblerat.

Inte mig emot. Hellre det än att trängas bland feta brokadfåtöljer och porslinsleoparder i naturlig storlek. Jag gillar den där känslan av ordning och harmoni som inredningsbranschens porrtidningar viker ut. Det känns som något för mig.

Verkligheten är dock en annan. Efter snart elva år i en överdimensionerad kåk ska livet nu trattas ner i en betydligt mindre lägenhet. Det är ingen lätt match, men det ger samtidigt möjlighet att genomlysa och ompröva vår tillvaro i konsumtionssamhället.

Det västerländska överflödet blir nästan äckligt påtagligt när man flyttar. Var kommer allt ifrån? Och varför? Likt en konsumismens Hamlet lyfter jag den ena prylen efter den andra, vänder och vrider och ställer frågan: Att spara eller inte spara?

I början är man överkänslig, men efterhand krymper bohaget. Tonvis med junk rensas ut. Vi kör till Myrorna på lördag förmiddag och till sopstationen efter lunch. Åtta gamla datorer gick i helgen. Jag kunde ha satsat på ett mac-museum men valde livet i?stället. En defekt instamatickamera från 1962 kändes svårare att skiljas från. Den låg så fint i handen, precis som den obrukbara men snygga pennan i camouflagemönster.

Steg för steg reduceras såsen och man börjar komma i närheten av det rimliga. Ingen behöver ju 43 skjortor (särskilt inte utslitna). Eller tolv LP med Amazing Rhythm Aces. Eller ens tre skruvdragare.

Vi svenskar flyttar i genomsnitt tio gånger i livet, enligt en undersökning som kom härom veckan. Jämfört med amerikaner?–?som flyttar vart femte år?–?är vi närmast orörliga. Vi flytt int’, som det hette förr.

Något säger mig att den tiden snart är lika förbi som mina gamla kavajer.

Anders Westgårdh