Läslusten botar litterär impotens

KOLUMNISTER

Jo, jag håller på att återerövra en livsstil som nästan gått förlorad i alla pixlar och megabytes, nämligen konsten att läsa litteratur. Än så länge bara i blygsam skala, men det känns definitivt som en grej för framtiden.

Under flera år har jag varit litterärt impotent. Berättelser har fått komma till mig genom tv-rutor, på filmdukar eller ibland genom bilradion men så snart jag hamnat i säng med en vanlig bok har det bara slagit slint i skallen. När det varit som värst har jag känt mig som en patient på väg tillbaka efter en massiv stroke, där man får börja lära om de mest grundläggande saker.

Jag kan läsa. Men inte på det sättet.

Jag kan läsa fort och flaxigt, suga åt mig det centrala i en text och snabbt gå vidare. Så som man läser till exempel gratistidningar. Man äter bokstäver, idisslar information och behåller det som man tror är det viktiga.

Diagnosen är enkel. Min hjärna är flimmerskadad efter årtionden av eskalerande bombardemang av budskap, bilder och babbel. Den kämpar för att hantera enorma doser fragmentiserad strålning från allt omkring oss som kacklar i kakofoni.

Men den kan inte läsa litteratur. Omställningen från miljoner megabits per sekund till bara 28 bokstäver i svart text på vitt papper – den blir oöverstiglig.

Jag skriver detta androm till varnagel. Det betyder att ni ska se upp så att ni inte blir de viljelösa knarkare som den samlade flimmerkulturens företrädare vill att ni ska bli. För hur lockande det än kan förefalla med en tremeters storbildsskärm eller mobiltelefon som kan baka scones, så är det faktiskt inte så livsavgörande som det framställs i den stora konspirationen.

Nu när Sopranos har tagit semester finns det få anledningar kvar att se på tv. Så jag rehabiliterar min hjärna med litteratur. Det går inte fort, men det går långsamt.

Varför inte pröva en ljudbok, föreslår någon och påtalar att Handelns utredningsinstitut utsett ljudboken till årets julklapp.

Det förefaller mig lika befängt som att be någon berätta låtarna på till exempel en Beatles-skiva. Och jag klarar inte att höra andra läsa. Sitter bara och retar mig på uttal och dialekter och kulturklicket. Ni vet det där P1-ljudet av uppmickad mun med för lite eller för mycket vätska i. Nej, ljudbok funkar inte. Dessutom är det fusk, som pulvermos eller elektroniska trummor.

Anders Westgårdh