Åsa Sandell – min värsta mardröm

KOLUMNISTER

Åsa Sandell slår hårt. Jag är chanslös. Hon landar slag efter slag mot min medelålders kropp som imploderar i smärta. Jag faller raklång. Och vaknar i kallsvett. Ännu en gång har hon sökt mig i en ruskig mardröm. Om jag bara kunnat hålla tyst den där gången vid julbordet i december 2005.

Där satt vi uppspelta och lassade in mat och nubbar, medan snacket gick på högvarv. Jag satt mitt emot Ola. Han är en duktig copywriter och en sällsamt trevlig kille. Dessutom råkar han vara Åsa Sandells storebror.

Stolt som en tupp berättade han om Åsas förestående proffsmatch mot Laila Ali i Tyskland. Alla runt bordet lyssnade. Syrran till en kille vi alla kände skulle slåss mot dottern till världens bäste boxare. Det var häftigt.

Jag lät dem hållas ett tag. Sen tog jag en nubbe till och förklarade att jo, nog verkade hon duktig. Men jag skulle slå henne i en regelrätt match.

Ni som har druckit nubbe vet att det är sånt som kan hända. Man kan bli lite upprymd. Man kan slänga ur sig saker för skojs skull. Det är som ett sätt att umgås.

Gapskrattet rullade som en allsång runt bordet. Ola hade tårar i ögonen och svårt att andas. Jag fick nästan skrika för att överrösta dem. Lossade slipsknuten, svepte en halv nubbe till och förklarade att hon i princip skulle be om nåd.

Efterhand ebbade skrattsalvorna ut, och snart pratade vi om något annat.

Två månader senare, i februari 2006, är jag i New York på sportlov med familjen. Samtidigt pågår febril aktivitet med mailväxling och telefonsamtal mellan Göteborg och Brooklyn.

Mina julbordsvänner jobbar intensivt för att få till stånd en match på Gleasons gym, där Åsa slipar formen medan jag hasar runt i SoHo och dricker bloody marys till lunch. Intet ont anande.

Det var först när vi kom hem som jag fick vetskap om komplotten – och hur nära det varit att matchen blev av, om inte någon tränare hade stoppat spektaklet.

I lördags bankade Åsa folkvett i en kvinnlig trafikpolis på den första svenska proffsgalan sedan Bosse Högberg gick i kortbyxor. Det skedde i Göteborg, och nu kan jag erkänna att den gångna veckan varit hemsk. Varje steg har känts som på väg in i en fälla. Så övertygad var jag om att Ola och dom andra lyckats rigga ett möte på hemmaplan.

Men jag klarade mig undan, ännu en gång. Tack. Och förlåt mig, Åsa. Jag ska aldrig mer säga att jag kan besegra dig. För det kan jag inte.

Men det vore kul att prova.

Anders Westgårdh