Jag vill ha knän som en tiggare

KOLUMNISTER

Om en vecka ska jag kasta mig utför Sälens brantaste backar. Jag hade tänkt träna före men det kom visst annat i vägen. Så nu sitter jag här och undrar om knäna håller.

Nån gång i unga år fick jag diagnosen springpojksknän. Det medicinska namnet är Schlatters sjukdom, men eftersom den ofta drabbade pojkar i äppelknyckarbyxor som jobbade som cykelbud och springschasar fick den heta just springpojksknän.

De flesta får den genom fotboll och annan idrott. Det gör ont men är inget man dör av.

Man fortsätter leva, lämnar fotbollen bakom sig och blickar framåt mot mopeder och tjejer. Snart har man glömt alltihopa tills man i vild dansyra försöker matcha en James Brown-låt med kongenial koreografi. Man hoppar. Man landar på knä på dansgolvet men håller god min.

En vacker dag gör det riktigt ont. Man är medelålders och det syns. Man övervintrar i en vårdkö och blir till slut opererad. Man tycker att livet är toppen, och det är det ju för det mesta, men en morgon när solen kikar in från öster och det ligger vår i luften och man är precis på väg att skutta som Rönnerdal ur sin säng – då känner man något man trodde sig kunna slippa. Man känner åldrandets ofrånkomliga stelhet. Extremt osexigt stapplar man ut på toaletten och tittar sig i spegeln. James Brown-hoppens tid är över.

Det finns två inspirationskällor till denna konstiga text om knän. Den ena är min morbror. Den andra är en okänd tiggare.

Min morbror fyller strax 73 men gör fortfarande extrajobb hos folk som behöver en elektriker. I höstas var han hos oss ute i stugan och drog kablar och monterade uttag. Det som fascinerade mig mest var varken den steglösa dimmern eller den smäckra jordfelsbrytaren. Det var att han stod på knä och jobbade. Skulle inte förvåna mig om han klarar James Brown-hoppet också.

Mest imponerad är jag ändå av de tiggare som kantar gatorna i svenska städer sedan något år tillbaka.

Med bedjande ögon, vaggande överkropp och händerna knäppta runt en pappersmugg sitter de i timtal och tigger. Enligt polisen är det frågan om organiserad affärsverksamhet med spridning över hela norra Europa. En skicklig tiggare – hävdar polisen – kan dra in en tusenlapp om dan skattefritt.

Det är pengar som skulle göra en städerska med utslitna knän avundsjuk. För att inte säga bitter.

Själv är jag för cynisk för att vara bitter och för luttrad för att tro på sagorna om de rika tiggarna. Men avundsjuk är jag. På deras knän.

Anders Westgårdh