Anja har det lätt

KOLUMNISTER

Anja Pärson vinner med sin enorma koncentrationsförmåga och vilja. Det är imponerande. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur enkelt hon har det, jämfört med alla oss amatörskidåkare på sportlov i fjällen.

”Dä bar å åk.” En armé av servicemänniskor tar hand om allt praktiskt. Anja kan förmodligen sova ända fram till startlinjen, och behöver aldrig stå i en fullpackad skishop och svara på den högt utskrikna frågan: Hur mycket väger du?

Vi andra har vårt stora race innan vi kommer fram till backen.

Det startar i gryningen eftersom det är ett heldagsjobb att färdas. Fjällen ligger långt borta. Klockan ringer vid halv sex, men efter två timmars sömndrucket rännande sitter familjen otroligt nog samlad i den överlastade bilen. Lasagne, dvd-filmer, kramdjur – allt viktigt är med.

Avfärden synkroniseras via mobiltelefon med kompisfamiljerna. Vi tankar tillsammans och gör tummen upp likt stridspiloter. Det rätta virket. Ut på motorvägen i formation.

Trafiken är det första kvalheatet. I början tar man det lugnt och säger att det inte är någon tävling. Fast man ljuger. Efter tjugo minuter bakom en livrädd dansk som kör i 52 på en 90-väg släpper tålamodet. Man kastar sig ut i omkörning och vinner två billängder och en rasande fru.

Minuten senare muttrar man ”jävla idiot” åt en uppblåst stadsjeep som gör samma sak. Till slut, strax efter Malung, kapitulerar man och rättar in sig i ledet.

Innan dess har slaget vid Nysäter utspelat sig. Eller bataljen i Sunne. Någonstans där det gula m:et lyser över nejden samlas barnfamiljerna i sina nedtyngda tanks med takboxar likt kanontorn. Nu tas inga fångar och visas ingen nåd. Stämningen i kassakön är nära desperat.

Till slut är man ändå framme. Solnedgången blänker lovande i fjälltopparna. Ungarna kliver ur sina hörlurar och börjar kommunicera igen. Kolla, va häftigt!

Nu återstår bara att hämta ut nycklar, köpa liftkort, hyra skidor och komplettera frukostmaten. Sett uppifrån är vi en myrstack i färgglada kläder. Inombords får vi en känsla av hur det måste ha varit att som immigrant kliva iland på Ellis Island efter en nästan utplånande Atlantresa.

Trött, förvirrad, osäker och förväntansfull.

När mörkret faller kliver vi in i stugan. Nu ska vi bara bädda våningssängar, sprätta upp boxvinet, koppla upp tv-spelet och lägga rätt långkalsonger i rätt låda. Sen kommer den långa utandningen. Precis innan man tuppar av.

Anders Westgårdh