Kärnkraft är idioti

KOLUMNISTER

Paul Simon dyker upp i lurarna som en kär gammal vän man träffar på gatan och tar en öl med, snackar lite om gamla tider och konstaterar att vi nog fortfarande är lite tokiga efter alla dessa år.

”Still crazy after all these years”. Det var längesen jag hörde den, och nu tar den för sig rejält. Jag slungas tillbaka till 1975, för trots att den låter dagsfärsk är den faktiskt just så gammal.

Själv hade jag just muckat och flyttat in i den första egna lägenheten. Jag var vuxen nog och satt på spårvagnen med en tunn matkasse i knät och ett lätt fladder av förväntan i magen. Jag skulle träffa en tjej som också hade egen lägenhet och Paul Simons nya.

Vi gillade oxsvanssoppa. Jag vet att det låter helt sinnesrubbat, men det var just så. Oxsvanssoppa på burk från Campbells var en av de saker som förenade oss – och som skiljde oss från resten av världen. Vi åt soppa med pain riche och lyssnade på ”Still crazy after all these years”.

Jag tror att de där åren mellan tonår och vuxenliv, de formativa åren, målar oss med ränder som aldrig riktigt går ur. Hur man än förändras och förflyttas finns det innerst inne en nästan genetisk uppsättning grundinställningar till livet och samhället.

Vissa har vi med sedan barnsben. Andra har vi resonerat oss fram till i långa samtal med eller utan oxsvanssoppa.

Så tror jag till exempel att välstånd inte är välstånd förrän det fördelas hyggligt och tillfaller de flesta.

Eller att män och kvinnor ska stå sida vid sida med samma villkor.

Samt att kärnkraft är ett idiotiskt sätt att driva ett samhälle.

1975 var en varm sommar. Jag har ett vagt minne av ett demonstrationståg över den västskånska slätten. Det hjälpte inte. Barsebäcks kärnkraftverk togs i drift ändå, utan hänsyn till plakat och slagord. Ringhals 2 och Oskarshamn 2 startade samma år.

Och ni kan kalla mig still crazy efter alla dessa år, men det gick en rysning genom kroppen när Jan Björklund – den ende politiker jag är rädd för – plötsligt gick ut och krävde fyra nya kärnreaktorer.

När mänskligheten befinner sig i ett läge där förmågan att tänka nytt är vårt enda trumfkort – då kommer folkpartiet dragande med mera kärnkraft.

Någonstans i gömmorna ligger en låda full av gamla minnen och artefakter. Om allt stämmer ska där finnas ett gulrött märke med texten ”Atomkraft Nej Tack!”

Jag ska hitta det. Och bära det. Med stolthet. Still crazy, kanske, men inte helt galen.