Pastasallad, bara en sak är värre!

KOLUMNISTER

Pastasallad – nej tack! Det är dags att organisera en motståndsrörelse. Jag vet att jag inte är ensam om att ha tröttnat på sönderkokta pastaskruvar, kubhackad kassler och slibbig rhode island-sås, ryggradslös sallad och tomater lika små och omogna som nyblivna tonåringar.

Man behöver nästan bara sträcka ut handen. Pastasallad finns överallt. Överallt, alltid – och aldrig roligare än Özz Nûjen ens när han är som sämst. Den är Sveriges vanligaste måltid, förmodligen. Tätt följd av baguette för 29 kronor.

Redan idén bakom pastasalladen är snål och motbjudande. Det ska vara billigt, enkelt och oförargligt. Nånting glatt, nånting enkelt så att alla hänger med. Mesigheten är en del i provokationen.

Som fri man på stan kan man givetvis välja att äta något annat. Men i vissa situationer blir man gisslan. Man sitter kanske på ett flyg och får en meningslöst liten plastbox att peta i. Eller ännu värre: man är på konferens eller seminarium på nån kursgård fjärran från allt. Man sitter i timmar och tittar på powerpoints. Till slut är det dags för lunch.

Ofta kan man gissa i förväg – och oftast får man rätt. Jodå, det blev pastasallad i dag också. Pastasallad förekommer på alla tillställningar där fler än fem personer ska äta mat tillsammans.

Märk väl att jag har inget emot varken pasta eller sallad. Jag äter till exempel gärna en god pasta med en sallad vid sidan av.

Men pastasallad. Den är inte ens varm. Den är kall och människofientlig, ett hån mot riktig matlagning. Pastasalladen symboliserar allt det sämsta i världen, mänskligheten och tillvaron. Slabbedabb-kulturen där vi förväntas hålla tillgodo med det mediokra fastän vi förtjänar så mycket bättre.

Det finns egentligen bara en sak som är värre än pasta-

sallad. Det är fullkornspastasallad. De försöker sälja den som något ädlare och bättre. Men vet detta: en pimpad pastasallad är ändå bara en pastasallad.

Kan tyckas fånigt att ägna en hel spalt åt pastasallad, men jag menar att situa-tionen är så allvarlig. Detta handlar i förlängningen om något mer och större – om hur vi vill leva, om männi-skovärde, omtanke, respekt för varandra och naturens rikedom.

En god vän sa en gång: Om djävulen finns var det han som uppfann pastasallad.

Så långt är jag inte beredd att gå.

Men jag är övertygad om att den som frivilligt äter pastasallad säljer en del av sin själ.