Vår dröm om ett EM i tv föll platt

Anders Westgårdh om ”pryl-Sverige”

KOLUMNISTER

Slutligen är det vår tur att krypa till flatscreen-korset. Det är kombinationen av fotbolls-EM och utflyttning till sommarstugan som gör ett inköp oundvikligt.

Vi sväljer två gånger och kliver in i det stora hemelektroniktemplet. Det är den miljö där skiljelinjen mellan man och kvinna löper som tydligast. Jag är storögd och fascinerad. Min fru är inte lika entusiastisk. Mellan oss står en nioåring som inser att han inom kort kommer att kunna se sina fotbollsidoler i nästan naturlig storlek.

En säljare kommer fram och utstrålar förtroende. Det heter inte försäljare i den här branschen. Säg säljare, det räcker. Hans utstrålning är oerhörd. Han nickar på rätt ställen. Han talar lugnande. Han är expert och han tar våra liv i sina händer, som är precis lagom varma och torra.

Efter ett sista, nästan kraftlöst, litet gräl om storlekens betydelse är vi klara för affär. Tv:n ska vara 40 tum (alltså något mindre än själva stugan).

Vi blir ombedda att vänta kvar vid säljstationen. Där står vi och betraktar hur ett helt land tycks köpa den ena platt-tv:n efter den andra i ett slags kollektiv kompensation för något som berövats oss alla, oklart vad.

Vår filosofiska trans bryts. Säljaren kommer med en jättestor kartong. Samtidigt som jag behandlar min frus blodtrycksfall med ena handen

köper jag till några ytterligare prylar med den andra. En antenn, en rengöringsvätska och en femårig försäkring. I min panna står det ”sucker”, skrivet med osynligt bläck som bara säljaren kan läsa.

En bilfärd, en färjeresa och tre regnblött slitsamma timmar senare:

Nu är vi på landet. Snart börjar matchen. Nu ska vi köra igång den nya teven. Sen blir vi precis lika lyckliga som alla andra i vårt platta land.

Ett litet problem bara.

Strömsladden. Den hånler emot mig.

Den fungerar utmärkt i till exempel England, Irland och kanske även Australien. Men här hemma i vår svenska sommarstuga är den direkt obrukbar. En dryg timma kvar till match. Nioåringen grät, min fru suckade, jag tuggade fradga.

Morgonen därpå ringde jag direkt när affären öppnade, för att hövligt men bestämt påtala att vi fått fel strömsladd.

Jag kunde lika gärna berättat att vi fått extremt smittsam lepra. Ännu tolv timmar efter det första av tre samtal har jag inte fått kontakt med säljaren. Han är lika försvunnen som strömsladden.

Men vi har i alla fall en platt-tv.