Hantverksporr – att njuta av andras slit

KOLUMNISTER

Ibland är jag som en sån där gubbe i en sån där sketch som Galenskaparna eller Gösta Ekman brukade göra. En gubbe som stannar och tittar på när andra gubbar jobbar.

Hantverksporr. Jag njuter av att se duktiga yrkesmän arbeta i sitt anletes svett. Och alldeles särskilt ­njuter jag av att titta på stensättare. Varje gång jag går på en snygg gata får jag för mig att man borde skriva några rader om stensättare. Nu är tiden kommen.

Jag kan sitta på en bänk på behörigt avstånd och betrakta hur en skicklig stensättare sätter sten. Själva kallar de det för att spika sten, men jag säger sätta sten.

Hur som helst. Jag älskar arbete. Det fascinerar mig. Jag kan sitta och titta i timmar.

Det var Jerome K Jerome som myntade det sköna citatet i ”Tre män och en båt”. Det var en bok som brukade tillhöra allmänbildningen. Fast det var längesen. Allmänbildningen, alltså.

I alla fall. En stensättare har ett av de hårdast tänkbara jobben. Jag får ont i knäna bara av att titta. Ryggen värker i ren sympati. De ligger på knä och knackar den ena kilotunga granitstenen efter den andra på plats.

Resultatet blir – efter många timmar – en snygg gata. Eller varför inte en ­piazza, en plats, ett torg, ett ställe där vi andra kan gå och stå på ett bra sätt utan att ens reflektera över all den möda som stensättaren lagt ned i sitt arbete.

Det är nog därför jag skriver. Har fått för mig att stensättare sällan eller aldrig får det erkännande de förtjänar. De glöms bort i det stora hela. Arkitekter och designers och planerare badar i strålkastarljuset, men stensättarna förpassas till kreativitetens slagskugga.

Annat var det förr. När det var som bäst blev en stensättare världsmästare. Ingemar Johansson hette han, 27-åringen som skapat en fruktad högerslägga med hjälp av mammas köttbullar och stensättning av folkhemmets gator och torg. 1959 var året och så stolta som stensättarkåren var då har de nog aldrig varit.

Egentligen ska man väl skita i stensättare. Man ska nog bekymra sig för börsraset, och ställa in sig på lågkonjunktur. Det är ju bara det som gäller nu. Den värsta krisen på hundra år. Panik på börsen. Storbanker faller, varslen duggar tätt, hösten är iskall redan och det mesta pekar åt skogen.

Och så sitter jag och skriver en hel spalt om stensättare.

Herregud, vad tänker jag på!