Nu får ni börja ta hand om er själva

KOLUMNISTER

Jag är trött. Jag får aldrig riktigt slappna av. Det är alltid någon som håller på att hamna i kläm och som jag måste rädda.

Jag är paranoid, fast på ett mjukt och vardagligt sätt. Det innebär att jag är vaksam, försöker planera nästa drag och ständigt strävar efter att ha en utväg, en lösning, en bakdörr, en strategi ifall något överraskande dumt skulle inträffa. Det är både en bra och jobbig egenskap. Bra för att den har räddat mig många gånger, men jobbig för att det tar på krafterna.

Ta till exempel detta med bussen. Andra människor går ombord, sätter sig, bläddrar i en gratistidning eller kryper in i sina hörlurar med slutna ögon. Det ser skönt ut. Själv sitter eller står jag på helspänn eftersom jag vet att den gamla damen som just steg ombord när som helst kommer att ramla baklänges och slå skallen i biljettautomaten.

Med bägge händerna i handväskan kommer hon inte att ha en chans att mildra fallet.

Busschauffören blinkar och börjar köra. Tanten svajar. Jag sitter i redoläge – klar att kasta mig fram som en mänsklig krockkudde och förhindra att den offentliga vården belastas med ännu ett lårbensbrott.

Okej, det gick bra den här gången. Men det var rena slumpen.

Jag vakar över barn och gamla. Det är min lott i livet. Vart jag än rör mig genom tillvaron – på gator och torg, spårvagnar och bussar – är det alltid någon stackare på väg att ramla omkull eller på annat sätt skada sig.

Barn är värst. Oberäkneliga, glatt ovetande och med likadana föräldrar. Jag sitter vid en lekplats och läser en tidning. Eller rättare sagt håller i en tidning, eftersom en pigg fyraåring envisas med att klättra högst upp i ställningen och balansera två meter över marken – medan hennes idiot till morsa står och röker och babblar med en annan morsa och knappt ens vet att hon har en dotter att ta hand om.

Jag flyttar mig på bänken för att hinna fram i tid, just innan den lilla tösen dunkar bakhuvudet i asfalten. Jag är beredd på det värsta.

Genom åren har jag med jämna mellanrum räddat fyllon, gamlingar, barn och helt vanliga människor som på olika sätt lyckats försätta sig i någon form av fara. Med allt från välmenande påpekanden till akuta kommandoinsatser har jag förhindrat det till synes oundvikliga.

Men nu får det vara nog. Ni måste lära er att klara er själva. Jag är så trött. Den ständiga vaksamheten suger musten ur mig. Kan inte någon annan ta över?