Världen är inte en feelgood-film

KOLUMNISTER

Detta skrivs ombord på en jumbojet. Vi flyger högt över jorden. Nyss visades ”Mamma Mia” och folk var riktigt uppspelta. Många sjöng med. För ett ögonblick kändes det som att ABBA är vår mest framgångsrika exportvara. För ett ögonblick kändes det som att hela världen var en enda feelgood-film.

Nu är det tyst och mörkt. Jag vet inte riktigt var vi är. Vi sitter i strumplästen med filtar och slumrar medan den stora maskinen plöjer mil

efter mil genom den svarta natten. Jag sitter vid fönstret och stirrar ut i intet. Tankarna flyger som dom vill.

Långt borta anar jag ett ljus, kanske ett annat plan fullt av människor på väg till andra människor. Hela jord-en är omsluten av en osynlig väv av flyg i olika riktningar. Det finns en uppgift som säger att det genomförs 49 000 flygningar per dag. En annan källa påstår att det är nästan det dubbla, cirka 90 000.

Jag vet ingen annan plats där den överväldigande känslan av världens storhet blir så tydlig som ombord på ett långdistansflyg i natten. Det pratas om hur globaliseringen krympt världen till den globala byn, men i mitt huvud är den fortfarande ändlöst stor och vacker i hela sitt bedrövliga tillstånd.

Jag är ledsen att säga det, men över 26 000 barn kommer att dö i morgon. Nästan varannan människa på jorden lever på mindre än tjugo kronor om dagen. Bara 20 procent av mänskligheten kan spendera mer än 80 kronor per dag.

Bläddrar en stund i flygbolagets tidning och hamnar i en värld som inte känns exakt som den vi flyger över. Annonser för dyra klockor varvas med annonser för parfymer. Människorna är vackra och eleganta. Miljöerna är felfria och attraktiva.

Är det verkligen så enkelt? Är det klockor och juveler och dofter vi vill ha? När allt kommer omkring. Eller bara på vägen dit?

Nu har jag druckit två glas vin och tittar ut över världen genom en liten glugg i mörkret. Tänk om det ljusnar någon gång. Över en värld som funkar lika bra för alla. Där alla kan äta sig hyfsat mätta och dricka rent vatten, känna sig friska och gilla sina liv.

Jag vet, det är banalt. Det kanske till och med är idiotiskt. Det kanske måste vara så att vissa har en Patek Philippe medan andra inte ens kan klockan. Eller att halva jorden måste lukta skit för att parfymen ska komma till sin rätt.

Jag vet, det är banalt. Men det är sånt som händer, i mörkret, dagen högt över världen, dan före julafton.