Vi är fast i nätet – på gott och ont

KOLUMNISTER

Vi sitter och väntar på en taxi som inte kommer trots att det gått flera minuter sedan vi beställde den. Robert berättar om något som gör oss båda osäkra: hur många invånare har Holland? Jag googlar via mobilen, och har svar inom en halv minut. 16,5 miljoner.

Taxin kommer. Jag kollar mejl på vägen till stationen. Inget allvarligt. Bra.

På tåget går det segare. Sidorna laddas upp som om det var 2005 och det är klart man blir irriterad. Det var ju meningen att jag skulle sitta här och jobba, inte bara förflyttas som ett kolli mellan Stockholm och Göteborg. Och förresten, hur lång tid ska det ta att få en kopp kaffe?

Tåget tar fortfarande tre timmar, men resten av kommunikationsvärlden går i rasande fart. För varje månad tas sjumilakliv. Förra året fick jag Spotify i datorn, med miljontals låtar bara ett knapptryck bort. Sedan en vecka har jag det nu i mobilen. Än i dag – efter sju dagar – känns det sensationellt.

Men snart är det gamla nyheter, och antagligen irriterande långsamt. Det tar ju flera sekunder mellan låtarna. Ska det verkligen behöva vara så?

Telefonen – eller vad man nu ska kalla den – är full av smarta applikationer som ska göra mitt liv enklare och snabbare. Allt är bara ett knapptryck iväg.

Närmaste krog ligger 157 meter bort. Det kommer att regna i London i morgon. Hur många poäng har Elfsborg just nu? Finns det någon bra badplats i närheten? Och om jag vill höra amerikansk polka så finns det knapp & app för det också.

Behovstillfredsställelsen är ögonblicklig. Återigen, det är fantastiskt och fascinerande, särskilt för en analog dinosaurie som minns när telefonen hade siffersnurra.

Men. För varje landvinning riskerar vi att bli mer och mer rastlösa. Vi vill ha allt genast, och är redan vana vid att oftast få det. Frågan är vilka konsekvenser detta får IRL, i det verkliga livet där vi trots allt måste mellanlanda emellanåt?

Måste det verkligen ta 20 minuter att koka potatis? Varför stannar tåget i Hallsberg? Vad ska det vara bra för? Borde det inte gå att speeda upp snabbkassan? Och hur i helsike ska vi stå ut med att samtala med äldre människor? De tänker ju så långsamt och pratar så omständligt.

Den digitala revolutionen är större än industrialismens genombrott. Men den är inte riskfri för vår kvalitet som sociala varelser. Det finns ingen återvändo, men en del av oss riskerar att bli jävligt odrägliga.