De okarismatiska blir politikens kanonmat

1 av 2
Herman Van Rompuy.
KOLUMNISTER

Mr och Mrs Beige blev nya chefer över EU i slutet av förra veckan. Gud, vilka trista och färglösa små möss! Anonyma, dessutom. Har inte satt några avtryck, inte gjort något intryck – annat än som tråkmånsar.

Det är nedslående att EU inte får en mer dynamisk och profilerad ledning än denna, skrev DN:s ledarsida efter nyheten att belgaren Herman Van Rompuy och brittiskan Catherine Ashton utsetts till president respektive utrikeschef i EU.

Som gammal EU-vän borde jag bli engagerad och även skeptisk, särskilt till det där rompetrollet som verkar vara en riktigt läskig typ bakom den skenheliga kristdemokratiska fasaden.

Men det var inte valet av dessa personer som grep mig.

Det var snacket om hur de saknade charm, utstrålning och bildmässighet. Jösses, så de blev utskällda. En flodvåg av förakt, från största europeiska dagstidningarna till minsta lilla pladderblogg.

Jag är inte säker på att karisma alltid är en bra värdemätare. Ändå är det karisma som gäller. Den som saknar utstrålning har inte mycket i 2009 att hämta.

Vill du ha ett jobb? Släpp loss ditt inre jag som vibrerar av arbetsglädje och charm. Vill du ha ett chefsjobb?

Karisma är nyckeln till framgång, inkvotering med ett bländvitt leende. Vill du bli entreprenör med eget företag? Karisma, baby, karisma.

Politiker med karisma behöver inte vara särskilt bra politiker, knappt ens tro på vad de säger och gör. Det viktiga är att vi väljare reagerar på karismasignalen och tolkar den som handlingskraft. Omvänt kan goda dugliga politiker kämpa i evig motvind eftersom de redan som barn missat att ta tristessvaccinet – med bristande karisma som följd. De förblir politikens kanonmat.

Några av historiens mest karismatiska ledare var sinnessjukt livsfarliga. Det är ingen nyhet. Tråden går från Caesar till Berlusconi. Den främsta skillnaden mellan då och nu är givetvis tv och masskommunikation, som bygger på karismatiska gestalter, från politiker till allsångsledare och tomma såpabubblor.

Jag gillar karismatiska människor, och har väldigt lätt att smittas av stark personlig utstrålning. Yes, we can! Men jag undrar om vår tids karismadyrkan inte håller på att bli lite väl påfrestande.

För alla människor som varken fötts med, ärvt eller tillägnat sig någon särskilt stark utstrålning. Alla dessa vanliga och slätstrukna grå möss. Vad ska vi göra med dem? Råttgift?