Nu får ungdomarna klara sig utan mig

KOLUMNISTER

I mitt huvud har uttrycket ”att åldras med värdighet” hittills mest väckt bilder av gamlingar i livets slutskede, med transparent hud och knotiga händer som kramar runt räcket på sjukhussängen. Såna där bilder som vinner priser, ni vet.

Men på sistone har det värdiga åldrandet fått en annan innebörd. Det beror på att jag börjat sluta med självbedrägeriet – att betrakta mig som en ung man i karriären – och inse att jag faktiskt är närmare ålderdomshemmet än gymnasiet och att det nog är dags att dra vissa konsekvenser av detta faktum.

Som till exempel att sluta låtsas att man är yngre än man är. Det är rätt skönt när man väl släpper taget, och i stället för att nervöst försöka ”hänga med” ägnar mer tid och tanke åt att planera en framtid med något större djup. Unga människor blir ju dessutom mindre intressanta då avståndet ökar. Det gäller inte minst de som anstränger sig för att vara intressanta men i själva verket ägnar sig mest åt att pilla på mobiler och dricka varm mjölk.

Man kommer till ett stadium då det både känns bra och naturligt att fokusera framåt i stället för tillbaka till en svunnen ungdom. Och efterhand som man skärper blicken framträder bilden av ett nytt slags möjligt liv som inte på något sätt är oattraktivt. Säkert kommer tillfällen då åldrandet visar ett fulare ansikte, men det tar vi när den dan kommer.

Tills vidare väljer jag att omfamna det oundvikliga, och lämnar ungdomen åt sitt öde. Den får klara sig utan mig.

Faktum är att jag allt oftare uppmärksammar – eller kanske söker mig till – människor som lyckats med konststycket att bli coolare för varje år. Dom är rätt många när man väl öppnar ögonen: förebilder att inspireras av för oss nygamla som ännu famlar efter något att hålla i när åren rullar allt hastigare utför.

Nu pratar jag inte om 63-årige Iggy Pops sexpack eller snyggt grånade Sean Connery (som förresten fyller åttio i morgon). Inte heller om maniskt tränande mormödrar eller farfar i tajta jeans, utan helt vanliga män och kvinnor som bara fortsätter att vara nyfikna och utvecklas och ha kul så länge dom kan ställa sig upp varje morgon.

Det är dom jag är mest intresserad av just nu. De som stirrar sanningen i vitögat med ett leende och mäter framtiden i möjligheter. De som fortsätter gå framåt trots om än lite långsammare. De som åldras med värdighet.