Kolumn

Anders Westgårdh

Dramatik till en hel film ryms i taxiresan

KOLUMNISTER

Jag känner folk som aldrig pratar med taxichaufförer.

Och visst, ibland vill man bara sjunka ner i baksätet och pilla med mobilen eller bläddra i en tidning för att man helt enkelt inte orkar mer just för ögonblicket.

Men jag har svårt att förstå dem som regelmässigt behandlar chauffören som en förlängd del av motorn, en serviceenhet för transport från en punkt till en annan. Det är konstigt, av flera skäl. Förutom att det är en trist och snobbig attityd till en medmänniska är det också ett sätt att krympa sitt eget liv.

Själv tycker jag för det mesta att det är kul och givande att prata med taxichaufförer. Jag gillar att intervjua privatpersonen bakom ratten, sniffa på annorlunda levnads­öden och emellanåt få lite nyttiga nya perspektiv på läget i landet och mänskligheten. Taxichaufförer är bra spanare, och många blir duktiga människokännare.

Svenska taxiförare är bra på att köra bil och hitta gator, även utan gps. Men dom är inte alltid så inspirerande att snacka med. Det blir lite väder och trafik och fotboll, men sällan så mycket mer. Det är okej. Det är ju så vi svenskar är för det mesta.

Med en utlänning bakom ratten kan det bli mer äventyrligt – om man bjuder till. Då kan man få ta del av de mest fantastiska berättelser, som inom loppet av en kvart rymmer dramatik som skulle räcka till en hel action­film. Flykten genom natten, över bergen i kylan på ett lastbilsflak, militär med gevärskolvar och gränsvakter med ficklampor. Varje chaufför har sin egen story, och jag är glad att få följa med.

I somras åkte jag med en kille som blivit skjuten i huvudet och fått en stålplatta fastskruvad i skallen (”här, känn själv!”), och häromkvällen blev vi körda av en man från Teheran som precis är i färd med att bli potatisbonde i Spanien. För några år sedan köpte han en rucklig lada på en markplätt utanför Malaga för tvåhundra tusen, och denna vecka tar han nästa steg i förverkligandet av sin dröm: att få odla grönsaker i fred och frihet i ett klimat som inte kräver dubbdäck.

Det är nog det jag gillar bäst i umgänget med mina taxichaufförer – drömmen som bränsle är en genomgående ingrediens i de berättelser man kan få höra om man öppnar öronen och bjuder på sin egen tid.

Drömmen om frihet, drömmen om ett bättre liv, drömmen om ett annat hem. Och kanske drömmen om att inte för evigt åka runt i en Volvo med en tyst främling i baksätet.