Jag får dödsångest av att planera min begravning

KOLUMNISTER

Arvsstriden mellan den bittra sambon Eva Gabrielsson och brorsan Joakim Larsson fortsätter inför allt öppnare ridå. Oavsett vad man tycker och hur det går, så för den i alla fall en bra sak med sig. Nämligen att vi lite till mans tvingas att förhålla oss till det oundvikliga.

För det mesta förtränger man ganska skickligt, men ibland händer det att man blir liggande på ett hotellrum utan att kunna somna efter att ha snabbätit en påse jordnötter ur minibaren som nu trycker över sternum och man inser att man nog faktiskt borde göra slag i saken.

Och formulera sin yttersta vilja.

Man behöver inte vara 50+, 90+ och med 34 i jeansstorlek för att med allt jämnare mellanrum förlora nattsömn över tankarna på sin egen hädanfärd. Man behöver inte leva särskilt stressigt, äta lite för gott och motionera alldeles för lite. Men nu är det så det är, och inte blir man yngre.

Jag är gift, så det ska inte behöva bli något Stiegkrig när jag viker ner mig. Min fru ärver allt. Chansen att jag hinner skriva ihop någon större förmögenhet är marginell, men vi har ju både sommarhus och en jäkla massa lp-skivor.

Nej, själva arvsrätten är inget att fundera på. Men det andra. Hur vill man att det ska bli när tiden är inne? Antingen kan man strunta i det också, och överlåta åt andra att hantera eventet i fråga. Eller så ger man sig in i projektledarrollen redan nu.

Begravningsindustrin har givetvis – på sitt sedvanligt diskreta vis – identifierat den växande målgruppen av nervösa narcissister med kontrollbehov bortom det normala. Alltså halva svenska folket. Lösningen heter Det Vita Arkivet och marknadsförs med hjälpav skådespelerskan Görel Crona, en pigg tjej som nyss passerat de femtio.

Jag bläddrar. Med stigande dödsångest, måste jag erkänna. För herregud vad mycket det finns att ta ställning till och besluta om för den som vill designa sin egen exit.

Jord eller kremering? Bara det inte blir som i ”The big Lebowski”. Vilken kyrkogård? Tack, jag delar gärna rum med pappa. Färg på kistan? Jag har förstått att cerise på väg tillbaka.

Svepning eller egna kläder? Vadå, jag har ju gått i jeans hela livet. Minnessaker i kistan? Beatles vita album passar väl fint. Musik i kyrkan? Lodi med Creedence säger väl det mesta.

Eller så kryssar man i rutan som överlåter mina närstående att besluta. Varför ändra på ett vinnande koncept?