Kolumn

Anders Westgårdh

Kolumnister

De balsamerade gråsossarnas tid

Hur är det man brukar säga? När man tvingas betrakta något som går från dåligt till sämre i så rask takt att det svartnar för ögonen och knyter sig i magen. Hrmm …?det är med sorg och vämjelse vi bevittnar den svenska socialdemokratin i skepnad av huvudlös kyckling, herrelös hund, skepp utan roder.

Parti utan ledning. Kanske till och med utan mening. I dag krävs det en kraftansträngning för att orka betrakta förödelsen.

Läs inte detta som något större än vad det är: en sorglig reflektion från en man som håller på att förlora relationen till något som tidigare var självklart. Jag har aldrig varit aktiv, engagerad, hängiven. Men tillhörigheten är nästan lika gammal som jag själv. Det var så jag växte upp med värderingar som liksom inte lämnade utrymme för några alternativ.

Kärnan finns fortfarande i mitt DNA. Det är därför jag inte kan se Solsidan eller läsa DN Bostad utan att gnissla tänder mellan hånskratten. Till exempel.

Man måste i princip ha tappat balanssinnet för att inte känna hur landet kantrar och spricker i fogarna. Det är svårt att se hur det ska hålla i längden med en så tydlig skillnad mellan de som har och de som saknar.

Reinfeldt och hans nya moderater navigerar skickligt, och jag tänker inte sticka under stol med att mycket enskilt har blivit bättre. Därför håller inte vulgärbilden av alliansregeringen som barnätare i satans tjänst, som utkantsvänstern aldrig tycks tröttna på att torgföra. Vi som är nyktrare kan se nyanserna.

Men vi kan också se utvecklingen mot en ny enpartistat, lika enfaldigt destruktiv som den gamla sossehegemonin var när den var som sämst. Då var vi den sista sovjetstaten. I dag är vi snart med i Tea Party-rörelsen.

Sökandet efter en ny partiledare pågår, i en ruljans som ofta är direkt genant. Det fanns en bra och självklar kandidat som drevs ut med svansen mellan benen. Nu återstår en liten parad av människor som i media pekas ut som kandidater. Från balsamerade gråsossar till wild & crazy.

Det är ingen upplyftande syn, och jag trodde aldrig att vi skulle hamna i ett läge där Lena Sommestad supportas med en kampanjsajt på nätet. Det är nog inget fel på henne. Men hur ska man veta det? Gör hon ens fotavtryck i snön?

Inte fan vet jag. Jag vet inte ens var jag hör hemma längre. Jag vet vad jag inte är, men är inte säker på att jag fortfarande är det jag alltid varit. Eller ens om jag vill vara det.