Kolumnister

Varför föddes inte jag till en cowboy?

Att bli en hästpojke

är ju uteslutet av en mängd olika skäl, men det hindrar ju inte att tankarna ibland formerar sig till något som närmast kan uttryckas som en självanklagelse: hur i helvete gick det till när jag inte blev en cowboy?

För nog var det det som var meningen, egentligen.

De senaste veckorna har jag överdoserat på hästrelaterad kultur. Dels är jag inne i en svår countryperiod med allt från klassiker som Hank Williams till samtida nyskapare som Zoe Muth. Hank har varit död sedan 1953 medan Zoe är nånstans

i tjugoårsåldern och låter alltmer som Emmylou Harris tronföljerska. Tillsammans går de hand i hand rakt in

i mitt hjärta varje gång.

Och dels tillbringar jag nattliga stunder i sällskap med John Grady Cole och Billy Parham på deras ändlösa ritter kors och tvärs genom Mexiko. Jag läser alltså Cormac McCarthy, den fenomenale berättaren som kommer att få Nobelpriset inom de närmaste två–tre åren. Hans ”gränstrilogi” är så stor som litteratur rimligen kan bli och den är smockfull med hästar. Hästen har en huvudroll, precis som den finns inbyggd i countrymusikens DNA.

Så jag har blivit hästtokig. Även fast jag sitter i bilen formar sig förarsätet till en sliten sadel så snart de rätta takterna strömmar ur högtalarna: ”I’m gonna steal me a silver stallion, with not a mark upon its silky hide”. Prärieromantiken flödar. Jag omprövar hela min existens. Det var ju horseman jag skulle bli. Viska med hästar, sova under bar himmel.

Kanske kan man börja vuxenrida. Det finns väl nån kvällskurs. Men det var inte så jag menade. Jag ville ju ha det

i blodet. Det fick jag inte.

Hästarna där jag växte upp var trötta gamla ardenners med skägg runt hovarna, fjärran från westernfilmernas sexiga springare. Bonnhästarna var dessutom lömska och alldeles för stora. Det fick bli moped i stället. Att hänga med tjejerna i stallet var inget alternativ.

Ändå. Ändå känns det som ett slags hack i skivan, ett skapelsens missöde som gjorde att jag inte hamnade

i Texas eller Utah och fick heta Billy Bob Westyard.

Det är okej. Jag har lärt mig leva med det. Vad jag försöker säga är att vi förhoppningsvis aldrig slutar drömma, att drömmarna ger energi och fantasi som är lika viktigt som mat och vätska. Och att även de drömmar som aldrig kan bli verklighet ändå har något slags värde. Ja, ni fattar säkert. So long.

Anders Westgårdh