Kolumn

Anders Westgårdh

Det är gôtt att veta att vi har den bäste

KOLUMNISTER

Jag tillbringade lördagskvällen i S:t Håkans tempel av mänsklig värme, under ledning av en äkta kärleksapostel utan kaftan.

Det var gospelstämning på Håkan Hellströms konsert i hemstadens stora hockeylada, och efteråt gick 12?000 upprymda som ett lysande tåg av glädje genom en stad där det varit tunnsått med den varan på ett bra tag.

Som ofta efter en stark upplevelse finns risken att man övervärderar, men det kändes som att vi fått ett kollektivt tröstpris efter ett år med mord och våld och mutskandaler och terrorhot och svarta rubriker utan slut. Och fotbollen ska vi bara inte tala om…

Håkans kombination av spattig scenglädje och själslig orädsla är enormt kraftfull. Det är lätt att förstå hans genomslagskraft bland unga människor. Glädjande är också hur basen ständigt breddas. Vi var långt ifrån den enda familjen som gick tillsammans på konserten.

Jag väljer att hoppfullt tolka det som ett uttryck för en växande längtan efter godhet, efter ett decennium av tilltagande råhet där underhållning oftast handlar om förnedring, våld och konfrontationer. Jag har nog fel, men det är en skön tanke att flumma kring.

Däremot är jag säker på att Håkan Hellström faktiskt är väldigt viktig för Göteborg, på samma sätt som Ingemar Johansson en gång för länge sen eller som Volvo innan globaliseringen. I mina öron slår han an samma strängar, som vibrerar kring en känsla av identitet och samhörighet i en stad som allmer sällan låter hjärtat va med.

Det är ändå gôtt att veta att vi har den bäste. Något helt eget.

Förutom fenomenal musik och texter var bilderna av Göteborg en stor del av konsertens behållning, med allt från uppspeedade bilfärder till osminkade porträtt av hus och fasader. Det skulle lätt kunna avfärdas som publikfrieri, men här kändes det högst relevant. Göteborgsskildraren älskar sin stad och den älskar honom. Han är scenens centralgestalt, men den verkliga huvudrollen innehas av staden och dess människor.

Under de tio år som gått sedan hans explosionsartade genombrott har Håkan visat på ett nytt sätt att vara göteborgare – utan att paniskt dra vitsar eller tjôta sig trött om Stockholm så snart tillfälle ges. Jag tror också att hans betydelse för det alternativa Göteborg varit enorm, och att den kommer att ha inflytande på framtiden. Han har liksom ritat en ny karta. Om stan är riktigt klok kan man göra något riktigt bra av den.