Något går sönder om pappas rakborste dör

KOLUMNISTER

Varje morgon när jag rakar mig tänker jag på min pappa.

Det är snart 40 år sedan han dog, och för varje år som går blir det allt svår­are att kunna skilja på vad som är riktiga minnen och vad som är efterkonstruerade bilder. Det spelar kanske ingen större roll. Det viktiga är att han finns kvar i mitt medvetande, om så bara när jag står och rakar mig.

Förutom fotografier och berättelser har jag egentligen bara tre saker kvar, som var hans och nu är mina. Det är i tur och ordning en klackring i guld med en grön sten, ett cigarettetui i silver och en rakborste av den gamla sorten med äkta grävlingshår.

Rökningen har jag lagt ner och fingrarna har svullnat. Ringen och etuiet ligger stilla i mitt nattduksbord. Men rakborsten använder jag varje dag. Det är den kvarvarande bryggan mellan mig och min far. När jag masserar in raklödder i ansiktet är det hans hand som för borsten. Det är en daglig vana sedan tidigt sjuttiotal och en privat liten ritual som har betydelse.

Härom morgonen stod jag framför spegeln och betraktade mitt trötta ansikte, redan sjutton år äldre än vad han fick bli.

Plötsligt gick det kalla kårar genom min nakna kropp. Jag höll upp rakborsten mellan mig och spegeln, och såg tydligt hur den tidigare ganska tunna sprickan­ nu vuxit till en avgrund. Åratal av vatten och tvål hade frestat på träet i borstens handtag. Pappas rakborste höll på att dö.

Om den går sönder går något annat också sönder. Jag rörde den försiktigt i cirklar över hakan och fylldes av frustration. Om jag fortsätter att använda den kommer den att gå itu och förstöras. Om jag köper en ny och lägger undan den gamla, då kommer den att glömmas bort och försvinna. Om jag försöker laga den med plastiskt trä och en tving – då förvanskar jag något som borde lämnas i fred.

Visst, jag kan skaffa en särskild ask eller bygga en liten monter och sätta upp på väggen. Men då skapar jag något annat, något mycket mer?…?storvulet. Inte för att han inte skulle vara värd det, men känslan skulle inte vara densamma.

Det var ju den enkla vardagliga påminnelsen som vi uppskattade. Att jag rakade mitt ansikte med hans borste. Det var som att vi hälsade på varann varje dag, men utan större åthävor. Om den kära gamla borsten nu går sönder, vad händer då med kontakten mellan oss?

Tanken ger mig ingen ro.