Världen rämnar på en klassisk parmiddag

KOLUMNISTER

Häromveckan var vi på middag. En ­gammal kompis hade gjort slag i saken och ­tussat ihop fyra par som ­kände varandra litegrann men kanske borde tränga lite ­djupare. Det började med att Lars mixade ­side cars som värsta proffsbartendern. En bra drink är en bra isbrytare, men det ­behövdes inte för vi var ­redan igång med snacket.

Det var barnen som ju ­redan blivit stora. Det var böcker. Det var e-böcker som man läser på skärm ­medan man åker tåg. Det var musik och det var alla dom där ämnena som kommer upp när man håller på och kalibrerar sig gentemot varandra. De gemensamma nämnarna, det sociala kittet.

Vi stod i det vackra och ljusa köket. Vi hade renstrukna skjortor och skorna på. Vi ­hade trevligt och var trevliga.

Det var med andra ord en klassisk parmiddag i den ­övre medelklassen. Och det var bordsplacering. Jag gillar verkligen genomtänkt bordsplacering. Det visar att värden menar allvar, att det ­inte är vilken slapp pizzakväll som helst. Om ni tror att jag ironiserar har ni fel.

Jag hamnade bredvid en läkare utan gränser.

Och inom kort kände jag mig nästan lika ytlig som Mickan i Sol­sidan.

Läkarens berättelser från sitt ­arbete i katastrofens Haiti ­beskrev en värld som är den yttersta motsatsen till vårt välbeställda fredagsmys. Hon punkterade min komfortzon utan illvilja. Hon ­berättade återhållsamt, kanske lite motvilligt, men våra frågor drev framåt hela ­vägen till de macheteskadade barnen och underlivs­våldet med trasiga flaskor.

Samtidigt som jag kämpade med klump i halsen fylldes jag av en stark stolthet. Att jag ens fick sitta bredvid henne. En tvåbarnsmor som inte tvekar – snarare tvärtom – att lämna sin privilegierade svenska vardag för att rädda liv i världens värsta katastrofområden.

Jag vill markera: hon ­showade inte. Det fanns inte ett uns av självgodhet. Överdrifter var överflödiga. Verkligheten räcker och blir över. Hon bara berättade hur det är, och hur hon ändå är beredd att göra det om och om igen. För att hon kan. Det är hennes yrke.

Världen rämnar framför våra mediatrötta ögon. Vi bygger mjuka murar av design­kuddar som skydd. Det går inte att ta in allt elände. Så är det nog för de flesta av oss.

Men inte alla. ­Kanske är hon redan på väg till Elfenbenskusten, jag vet inte. Men jag vet att ­Läkare utan gränser är fantastiska, och att de har bankgironumret 900-6032.