Jag har en ny idol – en 75-årig gubbe

Om man inte är abnormt självbelåten måste man gå genom livet med öppna ögon och hämta inspiration för att inte plötsligt slockna och stanna motorn.

Och inte är det bara vi skrivande skönandar som känner det behovet. Alla behöver kickar och förebilder. Vissa söker sig till naturen som källa för själslig påfyllning. Andra till musik, litteratur eller tv eller motion eller vad som helst. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Ett av de dåligaste är att tro att gamla gubbar inte kan vara inspirerande.

Det är förvisso sant att ganska många gamla gubbar är rent själsdödande i sin stagnation och bitterhet.

Såna har man ju träffat på några gånger. Men jag vill ändå hävda att de är underrepresenterade. De allra flesta äldre människor jag känner har en beundransvärd förmåga att blixtra till och sprida just inspiration.

I helgen fick jag en ny idol, en 75-åring som nog är bland det mest dynamiska som går på denna jord. Det är konstnären David Hockney, kanske mest känd för sina fotocollage där många små bilder fogas samman till ett lapptäcke.

Inte så att han är ett nytillskott i min konstnärliga bildning, men den här gången var inspirationen starkare än någonsin.

Han kom till oss genom brevinkastet, landade på hallmattan och materialiserade sig på köksbordet i form av en ljuvlig artikel i Svenska Dagbladets kulturdel.

Texten – som är något av ett konstverk i sig – återberättar en pressträff på Louisiana i Danmark där Hockney är vårens stora utställning.

Vid 75 års ålder är han nämligen världens ledande Ipad-konstnär. Han har låtit sina skräddare på Saville Row i London sy en specialficka i de dyrbara kostymerna, där den relativt stora manicken förvaras. Ständigt redo för nya storverk. Hockney jobbar i ett program (en app) som heter Brushes, och som enkelt uttryckt låter användaren måla med pekfingret som pensel.

Bilderna är helt makalösa. Det hade de varit som oljemålningar också, men när man vet hur de tillkommit blir man än mer imponerad. På Louisiana visas dem i sitt rätta element, det vill säga på en serie lysande Ipads i ett mörklagt rum.

Bilderna är som sagt makalösa, men det mest inspirerande är att det är en sjuttiofemårig gubbe som plockar upp vår tids mest banbrytande tekniska pryl och förvandlar den till ett redskap för skaparglädje och skönhet. Det får mig på så gott humör att jag nästan inte märker att våren har kommit till stan.